"...men haft svårare att öppna sig djupare för andra..."

Ja, och vad är det som är konstigt/dåligt med det!? Jag tycker inte om att springa runt och berätta om allt jag känner till alla, hela tiden. Och det är kanske inte så satans konstigt att det blir så, när att dela med sig innebär att mina känslor ska vändas och vridas på tills det kanske inte är så farligt. Jag skiter fullständigt i omständigheterna - jag är bara fucking besviken. Jag hade bara behövt hållas om.

Men det är väl kanske just det. Att jag hade bara behövt hållas om, istället fick jag ett avstånd. Ett avstånd som jag inte ens trodde var intressant, än på länge. Jag hade behövt hållas om, istället så känns det som att det är på väg att rinna ut i sanden. Och okej, jag kan köra den. Om jag gör min del av arbetet så kan vi se till att det har runnit ut i sanden om... Nåja, en vecka eller två, så är det helt klart. Varför göra det moget och enkelt, just do it?

Nej, nu får det vara. Jag och Britta. Britta och jag. Som det alltid har varit, och som det alltid kommer att vara. Det kom för plötsligt, och verkade vara för bra för att vara sant - och verkar det som att det är för bra för att vara sant så är det också oftast så. Men det var kul så länge det varade.

Nu skiter vi i allt. Vi låser inne det här med känslor och så kliver vi tillbaka till träningen. En god fysik och ett strålande yttre kommer man långt med, insidan behöver ingen se i alla fall, om jag inte låter dem.