Var så ärlig du kan:

Är du:

Arrogant: Nej, jag anser mig inte vara det. Men det händer nog att en och annan kan tycka att jag är det, ibland.

Osäker: Vanligtvis inte. Men när jag öppnar upp mitt hjärta och tillvaro så är jag det, ett tag.

Smart: Tillräckligt i alla fall. Att vara smart är väl relativt!?!

Barnslig: Absolut, när andan faller på.

Lätt: Lätt att leva med? Njae, det får väl någon annan svara på...

Rolig: I mina egna ögon i alla fall :)

Pratglad: För det mesta, och om det är människor som jag trivs med.

Frågvis: Ja. Jag tycker om att lära mig saker.

Organiserad: Både ja och nej, och lika mycket åt båda hållen.

Hälsosam: Det vill jag nog tycka, för det mesta. Anna Skipper skulle nog inte slänga så mycket från min kyl, och gymkortet används rätt så regelbundet.

Blyg: Ibland. Speciellt när det är någon som jag känner kan se mig - där på insidan.

Attraktiv: Skönhet sitter ju i betraktarens hjärta, men jag hoppas att jag kan sålla mig till den "inte allt för ful"-skaran.

Lätt uttråkad: Njae.

Vegetarian: Nope. Men håller mig gärna till fisk och kyckling.

Pålitlig: Ja. Gentemot människor som betyder något för mig.

Empatisk: Det tycker jag.

Har du..

För många vänner: Vänner? Näe, tycker det är alldeles lagom med de jag har just nu.

Förföljelsemani: Ibland. Och det finns kanske en anledning till det, även om det var ett tag sedan nu...

Färgat håret: Gör slingor - färg fäster inte i mitt hår.

Några piercings: Bara i öronen.

Tatueringar: Nej. Men jag är bra sugen på att skaffa en, är bara inte helt säker på vad än.

Egen dator: Japp.

Gjort bort dig rejält: Det har jag säkert gjort, inget jag går omkring och grämer mig för.

Bra självförtroende: Det vill jag nog tycka.

Gjort någon skönhetsoperation: Nope. Skulle dock kunna tänka mig att fixa tuttarna om jag är allt för missnöjd efter en del ev. barnafödande.

Kysst någon: Eeh, ja. (Nyss...)

Haft sex: Ja, här också.

Tagit nakenbilder: Hm. Jo, det har nog hänt.

Sagt jag älskar dig till någon idag: Nej, inte idag.

Varit kär: Ja.

Dumpat någon: Jag har avslutat en relation, ja.

Gjort något olagligt: Haha! Japp.

Köpt hus: Ja, ett torp i Österfärnebo.


Vem..

Saknar du: Ingen just nu, har allt jag kan önska mig precis jättenära.

Vill du döda: Nej.

Rörde dig sist: Fin

Slog du sist: Hm... Kommer inte ihåg, så det var nog bra länge sedan något sådant hände.

Kramade du senast: Fin

Kysste du senast: Fin

Skrev du till sist: Sms - Fin

Vill du vara som: Jag är rätt så bra nöjd med att vara mig själv just nu.

Vill du bli galet full med: Helst inte galet full, men om det skulle hända så i umgänge med goda vänner.

Gjorde dig riktigt glad senast: Fin

Fick du sms från senast: Fin

Ringde dig senast: Mamma

Mission completed. Typ.
Varaktighet: Tillsvidare.

Och som någon kommenterade så "ursäkta att jag inte kommer att uppdatera så mycket, men jag kommer att vara upptagen med att leva istället". Det lilla väsen jag kommer att göra av mig går att följa på min träningsblogg - den kommer jag att fortsätta att uppdatera.

Förlåt, jag har varit dålig på att skriva, igen... Det är nog mest så att jag har haft det rätt så förbannat bra den senaste tiden - och då blir det liksom inte lika mycket tid över till att skriva. Och så är det inte så mycket man behöver skriva av sig.

Knasigt. Men bra. Mycket bra :)

Har under några kvällar fått telefonsamtal från numret 0498248012 som efter lite googlande visade sig vara något bluff-nummer. Jag säger som alla andra: tur att jag inte svarade.

Dessutom så verkar det härja någon skit på Facebook. Applikationen My Feed härjar med en massa notifikationer. Och ja, jag var uppenbarligen dum nog att acceptera den, vilket resulterade i att även jag tydligen skickade iväg en massa notifikationer. Jag ber om ursäkt för det...

Jävla härjande! Ska det vara så satans svårt att bara få vara?

Då var det klart då! Allting är ute och öppet. Numera är det officiellt. Efter en kort tid av smusslande så är det nu offentligt.

Galet! Det gick ganska fort, trots allt. Även om det kanske borde ha sagts lite tidigare. Två veckor tidigare, kanske. För att så mycket mer är det egentligen inte. Och ja, det kanske är lite trist att vi inte fick arslet ut och gjorde något från första början. Men å andra sidan så visste vi väl kanske inte heller om det var så mycket att berätta. Det är ju först nu som vi trots allt vet att det finns någonting att berätta. Typ.

Det kanske inte är så cool att sätta sig i sådana här situationer, och jag är beredd att ta konsekvenserna. Jag är inte dummare än att jag fattar det. Och jag tror nog att det kan vara värt det. Till syven och sist så är det i alla fall skönt att inte behöva smyga. För att jag tycker ju faktiskt om, ganska mycket...

Varför gör man saker svårare än vad det kanske egentligen är?

Ligger felet i att man ger sig in i situationer som kanske är svåra från första början? Eller är det så att situationerna utvecklas till att bli komplicerade på grund av hur man hanterar dem?

Jag vet i alla fall att jag just nu befinner mig i ett läge som jag kanske hade önskat var lite lättare. Sen om det handlar om att jag kanske önskar att jag hade agerat annorlunda för några månader sedan, eller bara nyligen, det vet jag inte. Och det spelar egentligen inte så stor roll. För att nu är nu, oavsett vad som har hänt. Och det handlar kanske egentligen bara om att bestämma sig för att det ska göras, och inte fundera så mycket på när och hur. Jag hoppas i alla fall att situationen i sig är bra nog för att det ska redas ut och fortsätta åt det håll som det verkar vara på väg. För att jag tror att det kan bli väldigt bra.

Men - time will tell...

Jag vet att det är lite fel, på ett sätt. Men det känns ju rätt så satans bra...

Igår slog det mig. Och det slog mig ganska hårt.

Jag insåg situationen jag har satt mig i. Hur illa det faktiskt kan gå. Men oavsett hur jag vänder och vrider på det, så kan jag inte riktigt förmå mig att fatta beslutet som innebär att jag kliver av isen som jag just nu är ute på. Den ser tunn ut, men jag vet inte riktigt än.

C är ganska bra ibland (eller, egentligen typ alltid) just för att hon är brutalt ärlig. Hon ser på situationer utifrån, utan att blanda in känslor, även om hon kan förstå dem. Hon ursäktar ingenting, och försöker inte bortförklara. Men hon förstår, accepterar och respekterar.

Och det var som hon sa - att det är värre om det är just for fun. Är det på riktigt så är det så mycket mer okej. Men jag vet ju inte vilket av dem det är, än. Och jag önskar att jag kunde få så mycket mer tid till att ta reda på det - men det börjar bli svårt. Det börjar näst intill göra ont. Tankarna går dit jag gärna låter dem gå, men vet att jag egentligen inte borde.

Fan!

Kommentar från "Är det inte meningen att...?"
Självklart ska man säga ifrån och bli självständig vuxen. Hellre det än att ändå ställa upp och sedan hata sina föräldrar för det. Jag tror att det blir bättre i längden...

Jag är faktiskt ganska glad på mig själv för att jag har börjat säga nej. Det har varit en ganska lång process, men jag har börjat komma dit. Jag vet inte vad det beror på, men jag tror att det har något med allting som har varit att göra. Det konstiga är dock att med allting som jag bär med mig så borde jag snarare vara en upprors-unge som konstant borde sätta mig på tvären när det kommer till mina föräldrar. Men istället har jag känt någon sorts "skuld" och känt med tvungen att ställa upp för dem. Men egentligen så är det ju faktiskt inte min uppgift att "rädda" mina föräldrar. Och det har jag insett nu.

Jag har börjat våga säga nej och stå för det. Ibland så måste jag dock ursäkta mig för att få igenom mitt nej - men det kanske handlar om att ingen är van att jag gör det. Och jag har insett att det inte är någon idé att bli arg, eller hata. Det gör ju inte mitt liv bättre. Utan jag har bara börjat att förklara för mig själv att det räcker nu. Och det känns bra. Jag vet ju att de är det bästa som finns, på sitt sätt. Jag vet också att jag kommer att sörja dem den dagen de inte längre finns - och jag försöker att göra det bästa av all tid under tiden, utan att kompromissa med mig själv och mitt eget liv. Jag håller också på och städar ur - för att inte behöva bära omkring på gammalt groll. För att jag har insett att mina föräldrar inte har sett på saker och ting ur mitt perspektiv, och hur ska jag kunna förvänta mig en ursäkt om de inte vet om hur jag har upplevt saker och ting.

Nu har kanske inte mitt liv varit lika tungt som många andra kanske har haft det. Det har varken varit något våld eller missbruk. Men det har inte varit så som jag tycker att det borde vara. Det har inte varit på det sättet som jag en dag vill ge till mina barn.

Men som sagt, det är dumt att bära runt på gammalt groll. Så sakta men säkert så håller jag på och öppnar upp. Det är ganska skönt, och jag känner att hjärtat blir lättare att bära, och det skapar mer utrymme för annat.

Svar till Lie:

Ska man berätta om otrohet?

Finns det ett enda svar på den frågan? Är svaret detsamma oavsett om man ser en väns parter vara otrogen, om man själv är en del i otroheten eller om det är vännen som är otrogen?

Jag tror inte att det finns några rätta svar - oavsett vilken situation det gäller. Det lättaste när man själv är inblandad - är att inte hamna där, då slipper man den frågan. Men ponera att man nu faktiskt är personen som är delaktig i otroheten, som den tredje parten. Om man inte känner partnern som blir bedragen så är det någontstans inte heller ens business. Däremot så får man vara medveten om att man kan bli konfronterad - och jag tror inte på att ljuga om det skulle hända. Som älskare/älskarinna så har man egentligen inga rättigheter. Om man är medveten om situationen när man ger sig in i den så får man gilla läget och helt enkelt riskera att vara den som blir lämnad, till syven och sist. Däremot om man börjar träffa någon som har en partner redan, visar det sig efter ett tag, så kan jag nog ha mer förståelse för om man skvallrar, däremot ska man nog vara redo på att vara den som blir lämnad ensam i alla fall. Jag kan dock tycka att man har lite mer "rättigheter" i ett sådant läge - eftersom man faktiskt har blivit bedragen själv. Som älskare/älskarinna så (tycker inte jag) att man kan begära av andra att hålla tyst om det. Man ger sig trots allt in i leken själv - och får tåla the outcome of it.

Om jag ser min vän bli bedragen så vet jag helt ärligt inte hur jag skulle agera. Jag skulle nog gärna vilja säga att jag skulle berätta det - utan undantag. Men om jag funderar riktigt länge och ordentligt så kan jag nog inte stå för det till 100%. Tyvärr. Det är så många aspekter att väga in. Hur seriös är relationen? Hur mycket känner jag båda parterna? Hur mycket "bättre" är det att jag berättar, än att låta det bero? Jag tror att det, för mig, framförallt handlar om hur involverad jag är i relationen i fråga. Hur mycket och hur väl jag känner båda parterna. En flyktig bekant som jag fikar med då och då tror jag inte att jag skulle berätta för - men jag skulle nog visa tydligt för den otrogna parten att jag vet om det, och att en gång är ingen gång men två gånger är en gång för mycket. När det gäller mina nära vänner, de som ligger precis intill hjärtat, så skulle jag tveklöst berätta - om jag var säker. Så länge man bara har misstankar, en magkänsla, så tror jag att man ska vara försiktig.

Och som partner? Man ser oftast sina egna brister hos andra - och om man misstänker sin partner för att vara otrogen, så kommer denna förr eller senare troligtvis att också vara det. Om man blir misstänkt för att vara otrogen så spelar det ju till slut ingen roll om man är det eller inte... Jag kan inte säga rakt av att jag skulle dumpa på grund av otrohet - för att det handlar om situation och person, tror jag. Just här, just nu så ser jag ingen anledning till att försöka lappa ihop ett förhållande som har blivit infekterat av otrohet. Däremot om jag funderar lite längre framåt i tiden och kanske lägger till några barn till ett långt förhållande så skulle jag nog överväga situationen innan jag dumpade. Det handlar nog lite grann om hur och varför.

Jag kan med handen på hjärtat säga att det närmaste jag har varit otrohet är att jag hånglade med en person under en utomlandsresa, trots att jag hade pojkvän hemma i Sverige. Jag var inte ens 18 år gammal. När jag kom hem så insåg jag ganska snabbt att det som hade hänt utomlands var ett tydligt bevis på att det inte fanns några känslor kvar i det som jag hade hemma i Sverige. Jag lämnade honom för att jag inte längre älskade honom (så som man älskar när man är tonåring), inte för att jag hade blivit attraherad av någon annan. Jag trodde då, och tror nog fortfarande, att han då mådde bättre av att inte veta vad som hänt. För att det som hände var trots allt en följd av anledningen till att det var dags att lämna förhållandet.

Efter det så bestämde jag mig för att aldrig göra något liknande igen. Och det har jag också hållit.

Oavsett hur mycket man älskar sin partner så kommer det alltid att finnas andra vackra och attraktiva människor som man möter i livet - men att titta och uppskatta är inte otrohet. Se men inte röra! Får man för sig att röra - då bör man nog utvärdera sin nuvarande relation först. Jag personligen blir inte intresserad av att röra någon annan än den jag väljer att vara med. Om jag känner att jag är på väg bort från det så avslutar jag det jag har (om det inte är ett problem som man kan reda ut) - innan det är för sent.

Så, för att sammanfatta, ska man berätta om otrohet eller inte? Jag tror att man måste titta till sig själv och lyssna till sitt eget hjärta om det är rätt, eller inte. Kärlek är inte svart eller vitt.

Efter ett tag i hans tempo som kom idag frågan om det fanns plats för honom i helgen. Vi får se hur det blir... Men det har varit lite puss hit och dit nu några dagar. Skynda långsamt. Långsamt! Men ack så det bygger upp förhoppningar, och förväntningar.

Lite vidarespinn på vad Lie har skrivit om:

Precis som Lie skriver så tror jag också att det finns två typer av otrohet; den fysiska och den mentala.

Fysiska
Ett one night stand, eller en casual engångshändelse bara för att lusten faller på. Det har ingenting med att man tycker att den andra personen verkar intressant att prata med, utan det är bara pang på - wham bam thank you, ma'm.
Par som är ifrån varandra på grund av t.ex. studier utomlands i ett halvår kanske någonstans att "tillåta" otrohet. Jag kan någonstans förstå att lång tid ifrån varandra kan bli komplicerat, för att vi som varelser behöver fysisk närhet för att fungera. Jag kan förstå konceptet att "om någonting händer, så händer det - och så länge det inte handlar om att känslorna för sin partner har förändrats så är det inget man behöver prata om" men (och här är det ett stort MEN) om man bestämmer sig för att då vara otrogen så är det också någonting som man inte berättar för sin partner. För att det handlar ENDAST om den fysiska kontakten. Ingenting annat.
Här faller typen KK in (för de som är singlar). Man pratar inte, man ligger bara. Man är inte ens intresserad av att lära känna personen.

Jag personligen skulle nog ha svårt för att fortsätta en relation om jag var den som valde att vara med någon annan när jag, eller min partner, är borta - trots att det kan handla om en längre tid. Det är kanske bättre att "pausa" (typ göra slut tillfälligt) och sen se om det fortfarande finns känslor kvar och återuppta relationen när båda parterna är tillbaka på samma ort.

Mentala
Jag tror att den här otrohetstypen är den "värsta". För att här handlar det ju faktiskt om att dela sitt inre med någon som inte är ens partner. Vi har våra vänner för att kunna prata av oss och dela en del av våra liv tillsammans med. Och vi har en partner där vi delar en del av livet, sängen och intima stunder. Någonting där mittemellan är knas. Att vara otrogen med någon, där man dessutom är "vänner" efter sexxet är nog det värsta jag skulle kunna bli utsatt för. Jag skulle känna mig otroligt snuvad när det kommer fram. För att det lär det göra - förr eller senare. Sannolikheten att man avbryter allting och går vidare åt varsitt håll i tid är ytterst liten (tror jag).

Jag har typ varit "den andra kvinnan" när det gäller den mentala otrohetstypen. Det tog mig två år innan jag insåg att det inte var bra - för någon av de tre inblandade parterna. Vi hade aldrig sex - antagligen någon form av respekt av hans faktiska förhållande, även om jag ändå har mer eller mindre struntat i flickvännen - med ursäkten att det faktiskt inte är min ensak. Men jag förstod, vilket han ännu inte har insett, att jag var en dröm, en fantasi. Jag var ett luftslott som han kunde rymma till när han kände sig ensam. I hans ögon så är jag perfekt - och jag kommer aldrig att kunna riva sönder den illusionen - för att vi kommer aldrig att komma så långt. Och att vara den andra kvinnan leder sällan till att man blir den första (och knappast den enda). Jag är nog inte ens så säker på att jag skulle vilja ha en relation med någon som har varit otrogen - vilket man säkert vet...

Jag vet inte om det går att döma någon av parterna i någon av situationerna. Vi är alla ansvariga för våra handlingar, och så länge vi kan stå för det vi gör - go ahead. Men jag tror att man ska ta sig en ordentlig funderare på om det är värt det. Om man är den andra kvinnan så kommer man alltid att komma i andra hand, känns det som att det är respektfullt?

Jag har bestämt mig för att om jag någonsin hamnar i en liknande situation (igen) så kommer jag att ställa ett ultimatum - och tvinga mig själv att leva efter det. Om han älskar mig så får han lämna det han har - är det äkta kärlek så händer det, och jag kan vänta tills allting är utrett. Jag är värd mer än att komma i andra hand, och behöva smyga med mina handlingar, och kanske till och med behöva ljuga för folk i min omgivning.

Nu kanske hemlighållandet skapar en del av spänningen (för att gå in på den delen, som delvis också är aktuell för mig) men jag tror att det är otroligt viktigt att man rannsakar förhållandet och tar reda på vad som egentligen är grunden i det. Är det bara hemlighållandet? Då kanske man kan träffa någon som är singel och ligga jäkligt lågt med det... Är det personen i fråga? Nja, då kanske man får ta och fundera på hur man ska reda ut det. Man kan ju faktiskt ta en fika utan att vara otrogen, och vänta tills man är säker.

Jag vet i alla fall att jag hellre blir dumpad för att min partner har slutat älska mig, än att bli dumpad för att han älskar någon annan. Och när min partner är otrogen - har han inte slutat älska mig lite då?

Och vems fel är otroheten? Går det att skylla på någon specifik person, egentligen? Är det Killen (som vi antar nu) som är otrogen mot sin flickvän som är det största svinet? Killen som saknar någon som han kan hålla om, dela sina innersta tankar med, ha sex med och bara vara sig själv med. Killen som har försökt att lappa ihop sitt trasiga förhållande, försökt att få sin flickvän att finnas där - funnits där själv men blir bara bortknuffad. Eller är det den andra kvinnan som gör fel? Hon som är medveten om att det är någon som blir sårad. Hon som kan titta sig själv i spegeln och känna sig perfekt bara för att Killen väljer att ha sina djupa stunder med henne och inte med Flickvännen. Eller är det kanske till och med Flickvännens fel? Flickvännen som inte finns där för sin Kille, som inte ger honom det HAN behöver. För att man är ju faktiskt två i en relation. Och det handlar om att ge och ta. Killen kanske ger och ger, är det då så konstigt om han vill ha någonting tillbaka någon gång?