Det har varit en lååång dag idag. Jag känner mig både sliten och speedad.

Har avverkat de första medarbetarsamtalen idag. Det känns bra. Och restaurangen kommer mer och mer i ordning. Det känns också bra. Imorgon är det månadsinventering. Det känns inte lika bra.

Men som tidigare. Halsen svider, ögonen kliar och jag snörvlar i lagom mängd. Jag hoppas att det blir någoting bra på teve ikväll - som jag kan somna tidigt till. Jag ska bara se till att orka styra ihop min sallad först. Måste se till att ladda med bra mat nu, sova, bli frisk och börja träna. Tanken var ju att träningen skulle hoppa igång imorgon. Men icke! Tji fick jag, liksom. Jag får vänta snällt till nästa vecka. Kanske stanna hemma på riktigt den kommande helgen?!

05:30 en måndag-morgon så är det faen inte ljust ute!

Jag vaknade utav hostan strax efter 05, så jag låg och fnurlade ett tag i sängen innan väckarklockan ringde. Nu, en timme senare medans frukosten intas så funderar man på varför man gör det här egentligen!?

Nu är det dags att ta sig i kragen och dra på sig jackan, borsta av cykeln och rajda över till dagmatten.

Jag blev så till mig på fyrverkerierna ikväll så jag filmade bara, det blev inga bra bilder. Men vi alla har väl sett fyrverkerier förut?! Så det var kanske inte så farligt.

Jag måste ju erkänna, trots att fyrverkerier alltid är fyrverkerier, så är första advent någonting speciellt. Och jag tror inte att jag är så ensam om att tycka att det hade varit trevligt att ha någon att hålla om, under dessa 15 minutrar som det pågår...

Nu är det inte långt till julafton. HäppHäpp.

Det ska ju tydligen vara årets julklapp... Så jag blev tvungen att testa på fenomenet - spikmattan. Även denna inköpt på RUSTA.

Jag vet inte vad jag ska säga. Det är väl kanske lite skönt, på något konstigt sätt, att ligga på den. Huden är i alla fall varm, röd och prickig, ett tag efteråt - så det kanske är som det borde. Jag vet inte om min rygg har blivit direkt bättre. Å andra sidan så förväntar jag mig inga underverk. Däremot så kan jag ju erkänna att det var ganska så skönt att vila vaderna mot den en stund i morse - den tog bort en del av träningsvärken efter gårdagens bravader på dansgolvet :)

Ett rekommenderat köp? Don't know... Har du en hundring över - så varför inte!?

Jag vet inte vad som hände igår, men det råkade bli så att jag och Y ramlade ner på Flustret, som vanligt... Det var dock en ganska kort kväll, eftersom vi inte var nere förens efter 12. Det var en knasigt kul kväll. Inget speciellt som gjorde kvällen bra, det var nog bara helheten. Och satan i gatan vad vi hann dansa! Grymt kul.

(En härmapa) Gårdagens SMS (dock inte i sin helhet): ...så tycker jag iaf att du är ganska läcker.

Bara ganska?!? Haha. Tack i alla fall :) Det var gulligt.

Idag har jag trots allt varit ganska duktig. Jag drog på mig jackan och kopplade hunden för att gå till Heidenstams torg för att småhandla lite, men konstaterade att äsch, jag kan väl lika gärna gå upp till Gränby Centrum. Vilket jag gjorde. När jag joggar den rundan (utan att först gå till Heidenstam) så är varvet dryga 4,5 kilometer. Nu gick jag nog dryga kilometern extra... Så nu förtjänar jag att ligga i sängen ett tag, eller hur!? Jag ska dock jobba lite.

Imorgon är det dags igen. Det traditionsenliga fyrverkeriandet i botaniska trädgården. Jag "missade" förra året. Någon som vill vara min dejt imorgon?

Nu är det snart första advent. Jag har varit duktig och införskaffat lite "granris" och lampor till balkongen. Och även om jag har varit lite svår med att göra det hittills så måste jag faktiskt erkänna nu; det ser faktiskt ganska mysigt ut :) Och självklart så är allt julpynt i år införskaffat på RUSTA.

Jag var ner i källaren och hämtade upp julpyntet också. Inte för att jag är något stort fan av att fira jul, men det ska ju tydligen göras. Varför inte jul? Njae, för att fira med familjen så måste det till en massa åkande, antingen norröver eller söderut. Lite grann kan jag erkänna att jag saknar jularna som var med hela släkten, men nu för tiden så är alla så utspridda så att det inte blir av längre. Alldeles för många julaftnar så har det resulterat i att jag har suttit och kollat på Kalle Anka tillsammans med bror och käkat någonting som påminner om julmat. Och varje år som julpyntet ska upp så blir man återigen påmind om sin ensamhet. Nåja, förr eller senare så kommer kanske min familj... Och tamejfan, när jag får barn så ska det bli julaftnar så det står härliga till!

Det är ju inte så lång tid kvar tills man får ta ner det igen. Puh!

Om du släpper iväg en fågel, och den inte återvänder
- så var den aldrig din

Jag mådde ganska bra igår. Men jag kanske misstog mig. För att i natt så blev det inte många timmars sömn.

Om man är ensam när man är frisk - så är man absolut INTE mindre ensam när man blir sjuk. Man blir brutalt påmind som sin ensamhet. Det tog ett tag att somna igår. Kroppen ville inte vila. Efter två timmar så vaknar jag och hostar sönder mig. Efter ett tag somnar jag om, trött av allt hostande. Två-tre timmar senare så vaknar jag igen. Av samma anledning. Sen somnar jag till sist, utmattad.

Nu har jag äntligen kommit hem från Gränby. Tror att det tog en timme att vingla dit på darriga ben. Efter ett tag så kom jag äntligen till apoteket, efter att ha stannat och vilat vid varje parkbänk - för att stilla yrseln. Inne på apoteket så skulle de snälla tanterna där hjälpa till, samtidigt som jag står och svettas i panik över att jag mår så risigt. Det var nog länge sedan jag var så lycklig över att få komma hem.

Jag ska nog försöka sova lite nu, har tagit hostmedicin så att jag får sova några timmar.

Jag HATAR att vara SJUK!

Jag vill ha någon som kommer med te, överdoserat med honung. Någon som häller i mig vatten när hostan är som värst. Någon som håller om mig när jag är utmattad av hostandet. Jag HATAR att vara SJUK och ENSAM! Jag har som tur är ingen feber. Så det är ingen gris-sjuka. Puh!

Ikväll fick det bli en mud-mask. Kärlek till ansiktet, som kommer i tub.
Man ser dock ut som att man har snubblat i skogen och hamnat med ansiktet pladask!
Men attans vilken hy man får efteråt :)

Kan du säga 70 sätt att tillfredsställa en kvinna?
- 69:an och en tripp till Ullared

Grey's Anatomy är en cocktail av känslor. Allting, och ingenting, kommer ut av varje program. Helt plötsligt så känns ens eget liv så mycket enklare - för en liten stund (ca 50 min). Det är skönt. 50 minuter i veckan av att slippa sig själv.

Snart är det dags för Grey's Anatomy igen. Jag tycker om onsdagar! Extra bra när man dessutom är sjuk - då kan man liksom låtsas att det är en liten tröst... Och så får man ju nästan alltid gråta lite. Lätta på trycket, liksom. Inte för att man kanske har någonting direkt att gråta över - men då slipper man gråta sen, typ.

Varje onsdag kl 21:00 är för dig, Madde.

"Stressa inte, oroa dig inte"
Emil Jensen

Mmm, jag kanske skrev den här också...

Skrevs den här låten av mig, eller?

Jag vill sååå gärna vinna en resa till New York! Klicka HÄR och boosta min ego-bild :)

Fasen också! Jag har åkt på det... Nej, inte gris-sjukan. Det tror jag iaf inte. Däremot så kliar det i halsen, näsan rinner. Ögonen svider och kroppen känns matt.

En ordentlig förkylning helt enkelt - får vi hoppas att det stannar vid. Än så länge så har inte influensasymptomen kommit iaf.

Snörvel.

Imorgon är det lön :) Alltid lika välkommet!

Tack, alla underbara vänner, för i lördags! Jag hade jättekul - och drygt 400 bilder att minnas det med :) Här kommer ett axplock...

Hur inleder man en bra partykväll?
Jag dammsuger... Sen blir det lite sushi och rödtuta.

Man brukar säga att man behöver vara ifrån varandra för att inse att man saknar den andra. Men tänk om man inser att man inte saknar...

Hur vet man om det är avstånd, eller inte, som är bäst?

 

Idag lyxar jag till det med ett fotbad. Det var ett tag sedan... Men det kanske är väl behövligt om man ska knata runt med skor och bara tår hela kvällen :)

Britta ser ut som en boxare idag - med lindade tassar.
Jag hoppas att hon slutar slicka på tassarna nu, så att såren vid ytterklorna läker ihop ordentligt.

Man kan fixa och trixa en del med sitt utseende för att se yngre - men det sägs att händerna aldrig ljuger. Det går liksom inte att göra så mycket åt dem...


 

Förutom att jag har långa spensliga fingrar så ser jag väl inte allt för gammal ut?! Dock så ser mitt ärr på högra handen ut som ett gammalt kors - men det är det alltså INTE.

Jag är i alla fall jätteglad över dagen som har varit! Så, återigen, tack alla!

Det bästa som finns kan ibland vara att bara ligga i en soffa och titta på teve... Fy satan vad bra så lite kan vara!

Jag har haft en helt fantastisk födelsedag! Det var ju till och med ganska kul att fylla 25 (för första gången). Hela dagen så har nära och kära bytt av varandra här hemma.

Dagen började med en barskt uppvaknande, och jag trodde att morgonens present skulle vara svår att toppa. Men vartefter dagen gick så var det fler presenter som den fick dela en eftertraktad förstaplats med. Om det nu ens går att rangordna. Allting är ju så bra, och så fint! Det handlar nog inte så mycket om vad det är - utan snarare vem det är från.

Här kommer i alla fall en del av dagen:

En supersnygg klocka från Fin

En kuvertväska från typ 70-talet (från början gammelmormors) av mormor

Nya monopol (med betalkort istället för kontanter) av bror

De grymt snygga vinglasen från bror

Och tack vare SN så kan jag somna till doften av en fantastisk dag!

Och nu känner jag mig som ett litet barn som inte kan somna bara för att det har varit så mycket bra idag. Jag vill nästan inte att dagen ska ta slut :) Det enda som skiljer mig nu från för 15 år sedan är att jag inte har så mycket presenter som man kan leka med... Ja, om jag inte ska ta en vända monopol med mig själv då :P

Första tårtan är klar! Apelsinkaka - by request.

Kvart i 7-isch i morse stormade familjen en våning upp in i lägenheten - tänk på vilka som har en extranyckel till lägenheten... Britta for upp som ett jehu, och mitt hjärta stannade nog för en kort sekund.

Det var trots allt trevligt att bli gratulerad med frukost på sängen. Jag är dock glad för att den spontana reaktionen är att dra täcket över sig... Gratulerandet bestod i, förutom en framåtblick i hur det är att bli gammal och få ett taskigt hjärta, en flaska skumpa med tillhörande glas. Och - det bästa - en biljett till Kent. I februari så tar kent min oskuld - konsertoskuld alltså. Tack! Tack! Tack!

Den blir svår att toppa :)

Jag har skittråkigt. Tittar på CSI - fastän jag är alldeles för trött. Men jag kan inte förmå mig att flytta mig två meter till sängen. Det känns så tråkigt. Och jag har nog inte riktigt ro i kroppen. Och ja, jag vet att det är skitnördigt att sitta och fula sig framför web-kameran. Men hey, än så länge är jag inte gammal. Och dessutom - vad ska man annars ha en web-kamera till?!

Jag får ju alltid sån prestationsångest när det ska bjudas på fika. Jag hoppas att tårtorna blir bättre i år än vad det blev förra året.

Nu ska jag försöka överleva det sista av CSI, och tolvslaget (domedagen). Sen blir det hoppa i snarklådan.

Då var det snart dags... 13 minuter kvar.
Ångesten är inte lika överhängande längre. Det kanske bara är för att jag har fått baka ikväll :)

Det är tydligen tobaksfria veckan från och med idag. Det är en årligen återkommande vecka där vården i Sverige uppmanar rökare/snusare att hålla upp, och förhoppningsvis då också söka hjälp för att sluta helt.

Jag stödjer den här veckan.

Sluta Röka

Jag fick lite hjälp med att bevara barnasinnet - från Egypten :)

Och vinterns saffransbehov är tillgodosett. Guldet kom i massor i den egyptiska kryddsamlingen!

Tack så mycket - och välkomna hem!

Just nu så ligger planen på att baka:

Apelsinkaka (by request)
Glaserad chokladtårta (för att jag är ett choklad-monster)
Tårta med björnbärskesella (bara för att det lät så jäkla bra)

Vi får se hur mycket jag orkar och hinner imorgon och på tisdag. Om inte annat så är det ju en väldans bra ursäkt för mig att ägna mig åt ett av mina fritidsintressen!

"Hej, jag heter Linnea, är 24 år (än så länge). Jag bor själv tillsammans med min hund, pendlar till stockholm för jobbet. På fritiden så tycker jag om långa promenader (eller ja, det är ett ont måste) och att baka tårtor..."

Börjar man bli vuxen när spriten inte längre kommer överhälld i gamla festis- och colaflaskor, utan i barnmatsflaskor?



Det kanske är livets naturliga gång - helt enkelt. Vi alla blir äldre. Det kanske är dags att pusta ut och acceptera den första milstolpen. 25. Jag är snart halvvägs till 50. Det är bara några timmar kvar... Nåja, lite mer än ett dygn. Häpp Häpp!

Jag kan erkänna att jag inte alls är där jag trodde att jag skulle vara när jag fyllde 25. Bra eller dåligt? Jag vet inte. 25 är kanske inte så stor grej som man har trott hela tiden.

Hm.

Jag hittade glaset! :)
På överhyllan i en av garderoberna...

Jag är nog den enda personen som går på jordens yta som faktiskt kan tappa bort ett glas vin i en lägenhet på 39 kvadrat - när jag är ensam hemma! Jag fick helt enkelt ta till ett stand-in-glas (bilden) tillsvidare.

(Kul vinkel på fotot... Det enda som syns förutom dator och vinet är sprithyllan :P)

Jag anser mig själv ha jobbat och slitit ganska hårt hittills i mitt liv. Jag har varit engagerad och ambitiös. Jag har verkligen sett till att göra rätt för mig, kanske redan innan jag borde ha gjort det.

Så då kan jag ibland fråga mig själv, och Han där uppe, varför jag då inte får någonting tillbaka? Okej, jag har fattat aktiva beslut i min egen jobb-situation som har gett sina resultat, och konsekvenser. Och okej, jag var inte topp 140 av alla de som var kvar i urvalet till antagningen till polishögskolan i januari 2010. Men kan jag - för i helvete - åtminstonde få vara lyckligt kär någon gång då!?

Nåja, jag kanske inte har uppnått allt jag hade tänkt mig att jag skulle ha innan jag fyllde 25. Men jag har iaf fyra bonusbarn för tillfället, typ. Det är ju inte alla 24-åringar som har en 12-åring hemma...

Igår somnade jag ganska tidigt, till tonerna av kent. Och jag saknade dig så förbannat mycket! Helvete! Ska inte kärleken vara fantastisk, underbar och vacker? Inte bara en jävla massa funderande och smärta?

Det som inte dödar - härdar, eller?!

som det strålar från ditt hjärta
som en motorväg av ljus
genom hålet i mitt hjärta
kommer räddningen till slut
genom hålet i mitt hjärta...


har du kartan kvar
har du en aning om vart vi är på väg
så led oss
ingen lämnas kvar


när du öppnar fönstret så blåser en vårvind
och bakom murarna lämnar vi spår
jag lämnade mitt namn i vattnet
så att du vet vart jag finns


när det strålar från ditt hjärta
som en motorväg av ljus
genom hålet i mitt hjärta
kommer räddningen till slut
genom hålet i mitt hjärta...


som det strålar från ditt hjärta
som en motorväg av ljus
genom hålet i mitt hjärta
kommer räddningen till slut
genom hålet i mitt hjärta...


(kent - Röd 2009)

Vissa människor man möter är sådana som man bara önskar att man var kär i. Det skulle göra livet så mycket enklare. Men tyvärr så väljer man ju inte sånt själv. Hjärtat har tydligen sin egen grej för sig. Och just nu så gör det lite ont att det är så. Men, som sagt, man vänjer ju sig till slut. Det handlar bara om att ha lite karenstid.

Det bästa är egentligen att bara hålla sig jävligt långt borta och tänka på annat. Habituering. Utsätta sig för lidandet konsekvent tills man vänjer sig vid känslan och den inte längre påverkar tillvaron.

Men det värsta är ju att jag inte vill hålla mig borta. Jag vill inte vänja mig vid känslan.

Jag börjar känna mig lite trött och hängig nu. Det kliar lite i ögonen. Vet inte om det är på grund av gårdagskvällen, eller mina linser!?

Ibland så kan man fundera på om det verkligen är värt det? Sådär dagen efter när man vaknar upp...

Jag vet inte vad som hände igår!
Nej, nu menar jag inte att jag inte vet vad som hände igår, utan snarare att jag inte vet hur jag hamnade där - i den situationen.

Livet var ganska bra här hemma. God middag efter en del stök. En liten WineSpritzer slank ner som lyx. 21:00 var det Greys Anatomy som jag troget tittar på. Då tyckte jag att det passade med den skvätten vitt vin som stod kvar i kylen efter matlagning för några dagar sedan. Sen var det något som hände! Jag och Fisken fick för oss att vi skulle ner på stan... Det var nog där det började då snett. Väl nere på Bullit så dök den briljanta idén upp att vi skulle köra en barrunda.

Häpp! Häpp! Sagt och gjort, typ. En öl på Bullit. En öl på Terassen. En Bacardi Breezer (det var Fisken som beställde) på Etage, där sällskapet utökades. Sen tillbaka till Terassen (eftersom det tydligen inte var så många ställen som var öppna en onsdag) för en öl och en shot. Sen var saken biff. Det var läge att sätta sig i en taxi och åka tillbaka hem till Gränby.

Det här lilla utspelet har idag dag kostat mig en sovmorgon med tre timmar, lätt illamående och en svag huvudvärk. De två sistnämnda har dock motats bort med två RedBull (tack Lie, för att du öppnade mina ögon för denna underskattade fantastiska dryck!). Jag gick från att vara en bakismonster till att bli som en speedad Duracell-kanin på tjack under mina timmar på jobbet.

Nu är det dags att kasta om till vinterdäck :)
Tjing!

Är facebook's tester pålitliga? Ja, såklart! :)

Kan det här ha varit till mig måntro?

Jag hittade ett brev igår. Som jag skrev för länge sedan. Vissa delar är dock inte med :)

"Hej NN
Ja, jag var tvungen att slänga in N'et där. Det är ju liksom själva kännetecknet med dig. Det är en av de saker som gör dig unik och speciell. Det här skriver jag nog mest för mig själv, för min egen skull. För att kunna släppa taget någon gång. Men såhär är det: Anledningen till att jag skriver det här är för att jag inte vågar säga det till det. Knasigt. Men jag tror att du också minns den första sommaren. När du gick förbi (...) Du har en gång sagt att det var för att du ville se mig. Oavsett om det är/var sant, så såg jag fram emot att se dig - varje morgon. Någonstans inom mig så visste jag nog redan då... Ska jag vara ärlig så kommer jag faktiskt inte riktigt ihåg hur det till slut kom sig att vi faktiskt träffade varandra. Jag kommer dock ihåg ett tillfälle (...) Första gången jag var hemma hos dig så skulle vi äta. Plättar. (...) Hade jag kunnat så hade jag stoppat tiden när jag var med dig. (...) Jag vet. Jag trodde att man bara sa så. Jag trodde att det var önsketänkande, men det ÄR såhär det känns när man bara vet. (...) Oavsett hur livet ter sig, så är jag glad för att jag har fått känna den känslan. Tack för att Du dök upp i mitt liv (...)"

Det kanske är dags nu. Dags att lämna saker och ting bakom sig, och gå vidare. Det jag söker kanske inte finns här i Uppsala. Eller rättare sagt, med största sannolikhet så finns det inte här. Jag tror att jag insåg det igår kväll, när jag låg i sängen och funderade på den senaste tiden som har varit. De senaste åren som har gått. Jag kanske har fått min del av kakan här. Och jag kanske inte blir lyckligare än såhär. Och tyvärr så tror jag inte att "det här" räcker för mig, inte livet ut.

Nej, det handlar inte om att fly känslorna, och minnena. Det handlar nog snarare om viljan till att avsluta allting, på riktigt. Lägga allting bakom sig. Jag har fått mitt. Här.

Det tål i alla fall att funderas på...

Det är nog söndagarna som är mest sugiga. Det är då relationer, eller avsaknaden av relationer, gör sig som mest märkbar.

Så just nu tar jag ställning MOT söndagar.