Ibland så vill man bara vara liten och svag. Bara få känna sig som en liten flicka som kryper upp i knäet och känner sig trygg. Någon som torkar ens tårar och säger att det kommer att bli bra.

Inte för att man inte klarar av att reda ut situationen själv. Inte för att man inte orkar själv. Utan bara för att man behöver få känna sig liten och svag ibland. Man behöver få lite kramar och närhet ibland. Och det kan vara så otroligt skönt att bara få vara ledsen. Att kanske inte tänka rationellt en stund - utan bara få gråta.

Livet är orättvist ibland. Men jag håller tummarna på att "what goes around, comes around" förr eller senare. Det är väl kanske helt enkelt snarare senare än förr för mig bara. Och det är ju smällar man får ta.

Ibland så känns det bara som att jag måste vara så bra hela tiden. Jag måste lösa alla situationer hela tiden. Jag ska finnas till hands. Jag ska hjälpa. Jag ska alltid ställa upp. Men aldrig någonsin kräva någonting tillbaka, aldrig någonsin klaga. Men var kommer den skuldkänslan ifrån? Vad är det jag betalar av hela tiden? Varför känner jag inte att jag är värd att vara lycklig? Varför måste jag tro att min lycka grundar sig på att jag hjälper andra till att bli lyckliga? Jag kommer ju att gå under själv, bara för att hjälpa andra till att inte ens snubbla.

Men jag har min underbaraste Britta. Den allra finaste och mest underbara. Hon gör mig lycklig. Hon ger mig någonting att hålla ut för. Hon ger mig styrka till att fortsätta. Med henne kan jag känna mig liten och svag - hon klandrar mig inte. Hon kryper bara närmre intill och suckar med huvudet på min mage. Älskade underbara Britta. Tänk om du kunde prata, så du kunde säga att det kommer att lösa sig...



Bild lånad från http://blogg.aftonbladet.se/

Hör inte av dig om du inte har något att komma med. Hör inte av dig om det inte är meningen att det ska bli någonting mer. Jag trodde att vi hade landat in på en bra nivå...

"Om du menade det du sa igår, så finns det väl en anledning för mig att vänta, lr?"
Men det betyder inte att det bara är att fortsätta som förut. Bara för att jag "förstår" och accepterar att det är detaljer som måste ordnas, så betyder inte det att det går att "lalla" på som förut - som de senaste 1,5 åren. Men vi kör. Vi kör ett litet tag till. Du får chansen att visa vad du går för. Men jag känner mig själv. Jag kommer att backa snart.

Jag är nog ganska enkel, eller kanske inte. Men ge mig någonting litet, så stannar jag, en stund. Får jag inte mer efter det, då har jag inga problem med att vända ryggen och gå. Och jag tror att det är det som jag kommer att göra. Jag är rädd för att det inte är på riktigt - därför går jag innan det kommer till det.

Take your chance - or watch me leave.




Bild lånad från: http://stalkertville.blogspot.com

Han hade haft annat att tänka på idag. Dagens uppgifter hade inte blivit utförda enligt plan. Efter vårt samtal igår? Kanske.

"Tack för att du förstår..."
Vad faen är det jag förstår? Jag förstår inte ett skit! Jag vill ju bara ha honom. Svårare än så är det inte. Jag har väntat i ett och ett halvt år, mer eller mindre. Å andra sidan så var igår första gången som vi pratade om sånt som faktiskt betyder någonting.

Vi pratade om varför jag valde att vara med någon annan. Någon som inte längre finns i mitt liv - av olika anledningar.
"Varför valde du honom då?"
"Jag blev tvungen att välja, och jag visste att han skulle finnas där - det skulle inte du göra..."
Det gjorde ont i honom. Jag både såg och kände det, men vi båda visste att det var sant.

Man kan inte få allt här i världen - i alla fall inte alltid när man vill det...

Jag vill ju gärna säga som Meredith Gray säger i Grays Anatomy: "Pick me. Choose me!"

Men jag vet att om jag ber honom välja, så kommer han inte att välja mig. Inte för att han inte vill ha mig, inte för att känslorna inte finns där. Men han kommer inte att välja mig för att han är rädd. Rädd för att jag inte ska finnas där. Det är jag som kommer att bli bortvald. Fastän vi båda två vet att det är rätt. Det är ju vi. Det bara är så.

Men det är väl som vanligt. Tiden är inte den rätta. Inte just nu. Det har inte varit rätt läge 1,5 år. Och antagligen så kommer det aldrig att bli rätt läge.

Men han har sagt till mig att han ska "fixa det". Att det är mig han vill vara med. Och det är mig han visar upp för sina vänner när vi är ute på krogen. Det är mig han letar efter. Men ändå så sover jag själv på nätterna. Alla ord, men ändå ensamhet.

Det är kanske dags att bläddra igenom "He's just not that into you" igen. Men det kommer alltid att komma tillbaka till att ställa det där ultimatumet. Förr eller senare som kommer jag att vara tvungen att ställa det. Precis som jag gjorde en gång förut. Och jag vet - att han kommer inte att välja mig. Inte för att han inte vill - utan för att han är rädd. Rädslan för någonting som är så bra är min stora fiende just nu.

Han förstår att jag kanske inte kommer att kunna vänta. Att han beudrar mig för att jag accepterar nuläget, men samtidigt förstår att jag kanske inte kommer att kunna vänta på honom. Be mig bara att vänta, så kommer jag att göra det - dessvärre. Men be mig bara att vänta så kommer jag att finnas där, ett tag till. Men jag måste få veta varför. Jag måste få veta något mer än att han är och alltid har varit kär i mig. Jag måste få mer än de där kramarna och kyssarna jag får de gånger som vi ses. Jag måste få någonting mer för att kunna vänta. Ändå så vet jag att jag kommer ju att göra det - vänta.


Bild lånad från: www.motherreader.com/2006_02_01_archive.html

Hur orättvist är inte livet ibland?!

Jag står där och får höra gång på gång vad jag betyder för dig som betyder så mycket för m. Men varje gång man får höra hur speciell man är - så kommer följdfrågan "varför är du inte med mig då?" Med samma svar varje gång - jag vet inte.

"Jag vill inte göra någon ledsen."
Men förr eller senare så kommer någon att bli ledsen. Och fortsätter det såhär så är det jag - den som du säger att du verkligen inte vill göra ledsen. Men vi vet ju båda två att det är jag som går. Det är jag som måste ge vika. Det är ju jag som är nummer två. Och oavsett hur mycket du försöker förklara för mig att det inte är så - att du ska göra någonting åt det, så är det ju såhär det är just nu. Det är ju jag som kommer att bli ledsen.

Menar du det du säger, eller är det bara snack?

*Pling*
Ett sms.
Jag viker upp telefonen. Ler. Läser. Svarar.
.
.
.
*Pling*
Ett sms.
Samma procedur som förra gången. Öppnar. Ler. Läser. Svarar.
.
.
.
*Pling*
Igen.

Och det är så det är. Några sms. Några "löften" om någonting, i framtiden. Vaga löften för att upprätthålla ett intresse, men inga faktiskt situationer i nuläget.

Hur kommer det sig? Att man å ena sidan vill - det är därför man håller kontakten, lagom mycket för att den andra inte ska tröttna. Men att man å andra sidan inte vill ändå, eller inte kan - det är därför som det inte blir mer än att hålla kontakten och ge vaga löften. Men hur tar man det steget längre? Steget till där det verkligen händer någonting - någonting åt ena eller andra hållet. Att den ena eller den andra parten inser att det aldrig kommer att bli mer än vad det är idag och väljer att gå vidare. Eller att dena ena parten bestämmer sig för att "nu är det dags".

Cirka ett och ett halvt år har det gått nu. Sedan första kontakten. Efter det så har det varit mer eller mindre regelbundet som vi har "sprungit på varandra" på helgerna. Det har varit mer eller mindre planerat. Ett uppehåll för att jag hade ett förhållande, men så snart det tog slut så återupptogs kontakten - det kommer alltid tillbaka.

Vad är problemet? Vad är det som stoppar? Jag vet ju att han vill. Jag vet att han vet att jag vill. Men ändå så är det stiltje. Hela tiden.

Varför fungerar vi så? Att ha kakan men ändå vilja äta den. Är det ett vanligt mänskligt beteende, eller är det bara enstaka fall? Jag vill inte spara - jag vill äta kakan!

"Ja, det skulle vara gott med en kaffe från McDonald's här borta."
"Jag tycker att vi går hem till mig och dricker kaffe! Jag bor nära..."
"Njae. Jag måste hem och lägga mig snart, och dessutom så är jag väldigt sugen på en kaffe från just McDonald's."

...det går några sekunder...

"Annars så kan jag följa med dig hem en snabbis och dricka lite kaffe?"
"Njae. Jag har faktiskt varit sugen på en latte från McDonald's hela dagen. Och när jag kommer hem så ska jag gå och lägga mig på en gång."

...det går några fler sekunder...

"Nä. Jag tycker att vi går hem till mig och dricker kaffe!"

Sällskapet var trevligt - men jag ville ändå hålla det på en neutral nivå. Jag trevade mig fortfarande fram och försökte känna efter hur jag faktiskt kände i situationen. Jag gav både mig själv och honom en chans till att faktiskt bara ta det lugnt och se vad som händer. Inte stressa fram något.

Jag vet hur jag fungerar. Är någon "på" då lägger jag ganska ofta benen på ryggen, speciellt om det är någon som inte automatiskt passar in i min kravprofil. Skulle den här personen däremot "spela lite svår" så skulle jag komma springandes direkt. Det var ungefär det som hade hänt här. Tidigare situationer hade lett till att jag just hade lagt benen på ryggen. Men nu, flertalet år senare så var jag mogen och tyckte att jag kunde ge det en chans. En långsam chans. Tyvärr så blev det för mycket på en gång. Jag ryggade snabbare än kvickt. Efter ett snabbt möte på gymet så kände jag mig dock "dissad" och genast blev det mycker mer intressant att höra av sig!

Tyvärr så gick solen ner lika fort som den gick upp. Den kraschade dessvärre. Synd på en annars fin, och rätt snygg, kille!







...bilden på kaffemuggen kommer från schandermedia.se/blogg/ 

Det tutar signaler i mobilen...
"Hej..."
"Hej! Du, snälla säg att jag hade en av mina snyggare dagar idag!"
"Eeh, va?"
"S n ä l l a säg att jag hade en av mina snyggare dagar idag!"
"Ja, jo..."
"Jag sprang på exxets brorsa i djuraffären, sa tjena och sprang vidare. Jag ville bara höra att jag såg någorlunda bra ut idag, eftersom du såg mig bara en liten stund tidigare..."

Why? Varför vill man se "snygg" ut när man springer på någon som är ansluten till ett tidigare förhållande? Ja, jo, det är klart att man vill se bra ut, eftersom man vill att den andra personen ska känna att det gör lite ont över att man har förlorat en så bra tjej (eller kille, för manliga läsare) som jag. Men, om det nu var jag som avslutade förhållandet... Ja, då borde jag kanske se bra ut - eftersom jag "fick som jag ville". Eller? Och oavsett vem som avslutade det hela, så vill man kanske se bra ut för att bevisa, just det tidigare, att man är någonting att sakna samtidigt som man vill förmedla att man klarar sig jäkligt bra nu för tiden. Livet är på topp, helt enkelt.

Men är det verkligen det man vill förmedla? Och hur hade jag mått om jag hade haft en "fuldag"? En sån där dag när man ser ut att inte ens veta om att det finns någonting som heter dusch, borste och makeup. Hade jag mått dåligt över att jag gav skenet av att jag var nere, och saknade någon? Och hade det varit så fel?

För att nu är det ju faktiskt så att jag kan minnas tillbaka och sakna. Hjärta men inte hjärna, på nåt sätt. Det gör ont i hjärtat, men jag vet att det inte var det det blev som jag saknar, utan snarare tanken på vad det kunde ha varit. (Eeh!?! Hängde ni med på den?) Vilket gör ju att det blir en lite kluven känsla när man ställs inför en situation som denna. Jag ville se jäkligt bra ut, för att han skulle kunna ringa till brorsan och berätta vem han sprungit på, och att jag såg bättre ut än någonsin - kanske för att den i andra änden skulle komma på vilket kap han hade gått miste om. Vad det nu skulle tjäna någonting till? Samtidigt som jag inte ville se F Ö R bra ut, utan ge ett sken av att jag mår ok men, som sagt, kanske saknar någonting. Jag vill ju inte att de (ex och bror) ska tro att jag är hjärtlös och klampar vidare här i livet utan att bry mig. Men, å andra sidan så ville jag ju inte se ut som ett miffo och låta dem tro att livet har gått under på grund av hur allting slutade, samtidigt som det kanske hade visat att jag har lite hjärta och mår lite dåligt - ibland.

Vad är rätt?






...bilden kommer från www.modette.se/miosallanto/blogg

Vad är det vi är ute efter, egentligen?

Är det den himlastormande-fjärilar-i-magen-passionen, eller är det den trygga säkra kärleken? Vi letar hela tiden efter en kärlek som vi vill ska finnas där, livet ut. Men letar vi på rätt ställe? Vi söker med ljus och lykta efter passionen. De himlastormande känslorna som gör att vi blir alldeles till oss så att tid och rum upphör. Det är helt fantastiskt - ett tag. Sen försvinner passionen, och resten av förhållandet. Man har varit så uppe i passionen så att man har glömt bort att lära känna varandra, så när passionen försvinner så finns det ingenting kvar. Och så blir vi förtvivlade över att vi aldrig hittar någon...

Men vi kanske letar på fel ställe. Det kanske inte är passionen vi ska leta efter - om vi inte är medvetna om vad den innebär. Det kanske är tryggheten vi ska leta efter. Någon som man kan se sig själv tillsammans med i fem - tio - tjugo år. Någon som man vet kommer att finnas där. Någon som kompletterar en själv. Går inte det att hitta i passionen? Är det någon som har funnt passionen och sedan vaknat upp och haft en djup, förstående och förlåtande kärlek? Eller är det bara på film som sånt händer?

Jag tror i alla fall att man inte kan leta i passionen. Den måste upplevas, för att man måste kunna känna igen känslan. Jag tror att passionen finns i alla förhållanden, jag tror bara att det är bättre att spara den tills man känner varandra. Det är en härlig start, men förödande.

Är livslång kärlek någonting som ska växa fram? Är det helt omöjligt att hitta någon och "veta att jag vill spendera resten av mitt liv med den här personen"? Eller händer det på riktigt - inte bara i film? Men det kanske är så, att ska det hålla livet ut, så måste man lägga en bra grund. Precis som när man bygger ett hus. Ska det stå stabilt i åratal, så måste man ha en stadig grund, som måste få ta sin tid att gjuta. Man måste kanske till och med göra undersökningar innan för att se om det ens är värt att gjuta grunden på den aktuella platsen. Och när väl grunden finns där, så kan man tillsammans börja bygga huset. Välja färg på fasaden, och tapeter i vardagsrummet. Man bygger upp hemmet (läs: förhållandet) tillsaammans steg för steg. Sen står det där, i regn och rusk. I solsken. Sommar som vinter. Huset (återigen läs: förhållandet) måste underhållas år efter år, men gör man också det regelbundet så blir det så mycket enklare.

Jag tror jag vill ha ett hus (sista gången nu - läs: förhållande). Jag vill inte ha något "tillfälligt boende" trots att det ligger mitt i smeten och skapar möjligheter för "living the dream". Jag bygger nog hellre mitt hus...