Har under några kvällar fått telefonsamtal från numret 0498248012 som efter lite googlande visade sig vara något bluff-nummer. Jag säger som alla andra: tur att jag inte svarade.

Dessutom så verkar det härja någon skit på Facebook. Applikationen My Feed härjar med en massa notifikationer. Och ja, jag var uppenbarligen dum nog att acceptera den, vilket resulterade i att även jag tydligen skickade iväg en massa notifikationer. Jag ber om ursäkt för det...

Jävla härjande! Ska det vara så satans svårt att bara få vara?

Då var det klart då! Allting är ute och öppet. Numera är det officiellt. Efter en kort tid av smusslande så är det nu offentligt.

Galet! Det gick ganska fort, trots allt. Även om det kanske borde ha sagts lite tidigare. Två veckor tidigare, kanske. För att så mycket mer är det egentligen inte. Och ja, det kanske är lite trist att vi inte fick arslet ut och gjorde något från första början. Men å andra sidan så visste vi väl kanske inte heller om det var så mycket att berätta. Det är ju först nu som vi trots allt vet att det finns någonting att berätta. Typ.

Det kanske inte är så cool att sätta sig i sådana här situationer, och jag är beredd att ta konsekvenserna. Jag är inte dummare än att jag fattar det. Och jag tror nog att det kan vara värt det. Till syven och sist så är det i alla fall skönt att inte behöva smyga. För att jag tycker ju faktiskt om, ganska mycket...

Varför gör man saker svårare än vad det kanske egentligen är?

Ligger felet i att man ger sig in i situationer som kanske är svåra från första början? Eller är det så att situationerna utvecklas till att bli komplicerade på grund av hur man hanterar dem?

Jag vet i alla fall att jag just nu befinner mig i ett läge som jag kanske hade önskat var lite lättare. Sen om det handlar om att jag kanske önskar att jag hade agerat annorlunda för några månader sedan, eller bara nyligen, det vet jag inte. Och det spelar egentligen inte så stor roll. För att nu är nu, oavsett vad som har hänt. Och det handlar kanske egentligen bara om att bestämma sig för att det ska göras, och inte fundera så mycket på när och hur. Jag hoppas i alla fall att situationen i sig är bra nog för att det ska redas ut och fortsätta åt det håll som det verkar vara på väg. För att jag tror att det kan bli väldigt bra.

Men - time will tell...

Jag vet att det är lite fel, på ett sätt. Men det känns ju rätt så satans bra...

Igår slog det mig. Och det slog mig ganska hårt.

Jag insåg situationen jag har satt mig i. Hur illa det faktiskt kan gå. Men oavsett hur jag vänder och vrider på det, så kan jag inte riktigt förmå mig att fatta beslutet som innebär att jag kliver av isen som jag just nu är ute på. Den ser tunn ut, men jag vet inte riktigt än.

C är ganska bra ibland (eller, egentligen typ alltid) just för att hon är brutalt ärlig. Hon ser på situationer utifrån, utan att blanda in känslor, även om hon kan förstå dem. Hon ursäktar ingenting, och försöker inte bortförklara. Men hon förstår, accepterar och respekterar.

Och det var som hon sa - att det är värre om det är just for fun. Är det på riktigt så är det så mycket mer okej. Men jag vet ju inte vilket av dem det är, än. Och jag önskar att jag kunde få så mycket mer tid till att ta reda på det - men det börjar bli svårt. Det börjar näst intill göra ont. Tankarna går dit jag gärna låter dem gå, men vet att jag egentligen inte borde.

Fan!

Kommentar från "Är det inte meningen att...?"
Självklart ska man säga ifrån och bli självständig vuxen. Hellre det än att ändå ställa upp och sedan hata sina föräldrar för det. Jag tror att det blir bättre i längden...

Jag är faktiskt ganska glad på mig själv för att jag har börjat säga nej. Det har varit en ganska lång process, men jag har börjat komma dit. Jag vet inte vad det beror på, men jag tror att det har något med allting som har varit att göra. Det konstiga är dock att med allting som jag bär med mig så borde jag snarare vara en upprors-unge som konstant borde sätta mig på tvären när det kommer till mina föräldrar. Men istället har jag känt någon sorts "skuld" och känt med tvungen att ställa upp för dem. Men egentligen så är det ju faktiskt inte min uppgift att "rädda" mina föräldrar. Och det har jag insett nu.

Jag har börjat våga säga nej och stå för det. Ibland så måste jag dock ursäkta mig för att få igenom mitt nej - men det kanske handlar om att ingen är van att jag gör det. Och jag har insett att det inte är någon idé att bli arg, eller hata. Det gör ju inte mitt liv bättre. Utan jag har bara börjat att förklara för mig själv att det räcker nu. Och det känns bra. Jag vet ju att de är det bästa som finns, på sitt sätt. Jag vet också att jag kommer att sörja dem den dagen de inte längre finns - och jag försöker att göra det bästa av all tid under tiden, utan att kompromissa med mig själv och mitt eget liv. Jag håller också på och städar ur - för att inte behöva bära omkring på gammalt groll. För att jag har insett att mina föräldrar inte har sett på saker och ting ur mitt perspektiv, och hur ska jag kunna förvänta mig en ursäkt om de inte vet om hur jag har upplevt saker och ting.

Nu har kanske inte mitt liv varit lika tungt som många andra kanske har haft det. Det har varken varit något våld eller missbruk. Men det har inte varit så som jag tycker att det borde vara. Det har inte varit på det sättet som jag en dag vill ge till mina barn.

Men som sagt, det är dumt att bära runt på gammalt groll. Så sakta men säkert så håller jag på och öppnar upp. Det är ganska skönt, och jag känner att hjärtat blir lättare att bära, och det skapar mer utrymme för annat.

Svar till Lie:

Ska man berätta om otrohet?

Finns det ett enda svar på den frågan? Är svaret detsamma oavsett om man ser en väns parter vara otrogen, om man själv är en del i otroheten eller om det är vännen som är otrogen?

Jag tror inte att det finns några rätta svar - oavsett vilken situation det gäller. Det lättaste när man själv är inblandad - är att inte hamna där, då slipper man den frågan. Men ponera att man nu faktiskt är personen som är delaktig i otroheten, som den tredje parten. Om man inte känner partnern som blir bedragen så är det någontstans inte heller ens business. Däremot så får man vara medveten om att man kan bli konfronterad - och jag tror inte på att ljuga om det skulle hända. Som älskare/älskarinna så har man egentligen inga rättigheter. Om man är medveten om situationen när man ger sig in i den så får man gilla läget och helt enkelt riskera att vara den som blir lämnad, till syven och sist. Däremot om man börjar träffa någon som har en partner redan, visar det sig efter ett tag, så kan jag nog ha mer förståelse för om man skvallrar, däremot ska man nog vara redo på att vara den som blir lämnad ensam i alla fall. Jag kan dock tycka att man har lite mer "rättigheter" i ett sådant läge - eftersom man faktiskt har blivit bedragen själv. Som älskare/älskarinna så (tycker inte jag) att man kan begära av andra att hålla tyst om det. Man ger sig trots allt in i leken själv - och får tåla the outcome of it.

Om jag ser min vän bli bedragen så vet jag helt ärligt inte hur jag skulle agera. Jag skulle nog gärna vilja säga att jag skulle berätta det - utan undantag. Men om jag funderar riktigt länge och ordentligt så kan jag nog inte stå för det till 100%. Tyvärr. Det är så många aspekter att väga in. Hur seriös är relationen? Hur mycket känner jag båda parterna? Hur mycket "bättre" är det att jag berättar, än att låta det bero? Jag tror att det, för mig, framförallt handlar om hur involverad jag är i relationen i fråga. Hur mycket och hur väl jag känner båda parterna. En flyktig bekant som jag fikar med då och då tror jag inte att jag skulle berätta för - men jag skulle nog visa tydligt för den otrogna parten att jag vet om det, och att en gång är ingen gång men två gånger är en gång för mycket. När det gäller mina nära vänner, de som ligger precis intill hjärtat, så skulle jag tveklöst berätta - om jag var säker. Så länge man bara har misstankar, en magkänsla, så tror jag att man ska vara försiktig.

Och som partner? Man ser oftast sina egna brister hos andra - och om man misstänker sin partner för att vara otrogen, så kommer denna förr eller senare troligtvis att också vara det. Om man blir misstänkt för att vara otrogen så spelar det ju till slut ingen roll om man är det eller inte... Jag kan inte säga rakt av att jag skulle dumpa på grund av otrohet - för att det handlar om situation och person, tror jag. Just här, just nu så ser jag ingen anledning till att försöka lappa ihop ett förhållande som har blivit infekterat av otrohet. Däremot om jag funderar lite längre framåt i tiden och kanske lägger till några barn till ett långt förhållande så skulle jag nog överväga situationen innan jag dumpade. Det handlar nog lite grann om hur och varför.

Jag kan med handen på hjärtat säga att det närmaste jag har varit otrohet är att jag hånglade med en person under en utomlandsresa, trots att jag hade pojkvän hemma i Sverige. Jag var inte ens 18 år gammal. När jag kom hem så insåg jag ganska snabbt att det som hade hänt utomlands var ett tydligt bevis på att det inte fanns några känslor kvar i det som jag hade hemma i Sverige. Jag lämnade honom för att jag inte längre älskade honom (så som man älskar när man är tonåring), inte för att jag hade blivit attraherad av någon annan. Jag trodde då, och tror nog fortfarande, att han då mådde bättre av att inte veta vad som hänt. För att det som hände var trots allt en följd av anledningen till att det var dags att lämna förhållandet.

Efter det så bestämde jag mig för att aldrig göra något liknande igen. Och det har jag också hållit.

Oavsett hur mycket man älskar sin partner så kommer det alltid att finnas andra vackra och attraktiva människor som man möter i livet - men att titta och uppskatta är inte otrohet. Se men inte röra! Får man för sig att röra - då bör man nog utvärdera sin nuvarande relation först. Jag personligen blir inte intresserad av att röra någon annan än den jag väljer att vara med. Om jag känner att jag är på väg bort från det så avslutar jag det jag har (om det inte är ett problem som man kan reda ut) - innan det är för sent.

Så, för att sammanfatta, ska man berätta om otrohet eller inte? Jag tror att man måste titta till sig själv och lyssna till sitt eget hjärta om det är rätt, eller inte. Kärlek är inte svart eller vitt.

Efter ett tag i hans tempo som kom idag frågan om det fanns plats för honom i helgen. Vi får se hur det blir... Men det har varit lite puss hit och dit nu några dagar. Skynda långsamt. Långsamt! Men ack så det bygger upp förhoppningar, och förväntningar.

Lite vidarespinn på vad Lie har skrivit om:

Precis som Lie skriver så tror jag också att det finns två typer av otrohet; den fysiska och den mentala.

Fysiska
Ett one night stand, eller en casual engångshändelse bara för att lusten faller på. Det har ingenting med att man tycker att den andra personen verkar intressant att prata med, utan det är bara pang på - wham bam thank you, ma'm.
Par som är ifrån varandra på grund av t.ex. studier utomlands i ett halvår kanske någonstans att "tillåta" otrohet. Jag kan någonstans förstå att lång tid ifrån varandra kan bli komplicerat, för att vi som varelser behöver fysisk närhet för att fungera. Jag kan förstå konceptet att "om någonting händer, så händer det - och så länge det inte handlar om att känslorna för sin partner har förändrats så är det inget man behöver prata om" men (och här är det ett stort MEN) om man bestämmer sig för att då vara otrogen så är det också någonting som man inte berättar för sin partner. För att det handlar ENDAST om den fysiska kontakten. Ingenting annat.
Här faller typen KK in (för de som är singlar). Man pratar inte, man ligger bara. Man är inte ens intresserad av att lära känna personen.

Jag personligen skulle nog ha svårt för att fortsätta en relation om jag var den som valde att vara med någon annan när jag, eller min partner, är borta - trots att det kan handla om en längre tid. Det är kanske bättre att "pausa" (typ göra slut tillfälligt) och sen se om det fortfarande finns känslor kvar och återuppta relationen när båda parterna är tillbaka på samma ort.

Mentala
Jag tror att den här otrohetstypen är den "värsta". För att här handlar det ju faktiskt om att dela sitt inre med någon som inte är ens partner. Vi har våra vänner för att kunna prata av oss och dela en del av våra liv tillsammans med. Och vi har en partner där vi delar en del av livet, sängen och intima stunder. Någonting där mittemellan är knas. Att vara otrogen med någon, där man dessutom är "vänner" efter sexxet är nog det värsta jag skulle kunna bli utsatt för. Jag skulle känna mig otroligt snuvad när det kommer fram. För att det lär det göra - förr eller senare. Sannolikheten att man avbryter allting och går vidare åt varsitt håll i tid är ytterst liten (tror jag).

Jag har typ varit "den andra kvinnan" när det gäller den mentala otrohetstypen. Det tog mig två år innan jag insåg att det inte var bra - för någon av de tre inblandade parterna. Vi hade aldrig sex - antagligen någon form av respekt av hans faktiska förhållande, även om jag ändå har mer eller mindre struntat i flickvännen - med ursäkten att det faktiskt inte är min ensak. Men jag förstod, vilket han ännu inte har insett, att jag var en dröm, en fantasi. Jag var ett luftslott som han kunde rymma till när han kände sig ensam. I hans ögon så är jag perfekt - och jag kommer aldrig att kunna riva sönder den illusionen - för att vi kommer aldrig att komma så långt. Och att vara den andra kvinnan leder sällan till att man blir den första (och knappast den enda). Jag är nog inte ens så säker på att jag skulle vilja ha en relation med någon som har varit otrogen - vilket man säkert vet...

Jag vet inte om det går att döma någon av parterna i någon av situationerna. Vi är alla ansvariga för våra handlingar, och så länge vi kan stå för det vi gör - go ahead. Men jag tror att man ska ta sig en ordentlig funderare på om det är värt det. Om man är den andra kvinnan så kommer man alltid att komma i andra hand, känns det som att det är respektfullt?

Jag har bestämt mig för att om jag någonsin hamnar i en liknande situation (igen) så kommer jag att ställa ett ultimatum - och tvinga mig själv att leva efter det. Om han älskar mig så får han lämna det han har - är det äkta kärlek så händer det, och jag kan vänta tills allting är utrett. Jag är värd mer än att komma i andra hand, och behöva smyga med mina handlingar, och kanske till och med behöva ljuga för folk i min omgivning.

Nu kanske hemlighållandet skapar en del av spänningen (för att gå in på den delen, som delvis också är aktuell för mig) men jag tror att det är otroligt viktigt att man rannsakar förhållandet och tar reda på vad som egentligen är grunden i det. Är det bara hemlighållandet? Då kanske man kan träffa någon som är singel och ligga jäkligt lågt med det... Är det personen i fråga? Nja, då kanske man får ta och fundera på hur man ska reda ut det. Man kan ju faktiskt ta en fika utan att vara otrogen, och vänta tills man är säker.

Jag vet i alla fall att jag hellre blir dumpad för att min partner har slutat älska mig, än att bli dumpad för att han älskar någon annan. Och när min partner är otrogen - har han inte slutat älska mig lite då?

Och vems fel är otroheten? Går det att skylla på någon specifik person, egentligen? Är det Killen (som vi antar nu) som är otrogen mot sin flickvän som är det största svinet? Killen som saknar någon som han kan hålla om, dela sina innersta tankar med, ha sex med och bara vara sig själv med. Killen som har försökt att lappa ihop sitt trasiga förhållande, försökt att få sin flickvän att finnas där - funnits där själv men blir bara bortknuffad. Eller är det den andra kvinnan som gör fel? Hon som är medveten om att det är någon som blir sårad. Hon som kan titta sig själv i spegeln och känna sig perfekt bara för att Killen väljer att ha sina djupa stunder med henne och inte med Flickvännen. Eller är det kanske till och med Flickvännens fel? Flickvännen som inte finns där för sin Kille, som inte ger honom det HAN behöver. För att man är ju faktiskt två i en relation. Och det handlar om att ge och ta. Killen kanske ger och ger, är det då så konstigt om han vill ha någonting tillbaka någon gång?

Det blir något sms då och då... Och med det en del mysigheter.

Jag tycker å ena sidan att det är ganska skönt att det kommer i ett så lågt tempo som det gör - det är så mycket annat jag vill hinna med, också. Men det känns som att det börjar bli dags för något på egen hand nu... Jag vill ju liksom veta vad det kan bli.

Det är klart. Omständigheterna gör kanske att det är viktigare att det blir bra - om det blir något. Och även oss två som det handlar om. Jag tycker om att det inte är som det alltid är annars. Lugnt tempo med lite eftertänksamhet känns bra. Det gör det kanske till och med lite bättre. Men nu börjar jag ju bli lite mer nyfiken, och vill klämma och känna lite (på alla sätt och vis).

Trägen vinner, som man brukar säga. Och den som väntar på något gott...

Klockan är snart 03 - och det finns inte ens en minsta tillstymmelse till trötthet. Jag må ha gäspat någon gång då och då under kvällen, men i övrigt så är jag klarvaken. Att vara vaken framåt 5-6-snåret natten till idag kanske påverkar en del. Å andra sidan så sov jag inte SÅ många timmar efter det, eller?

Jag funderar på om det snart inte är dags att skita i det där med att sova överhuvudtaget i natt? Jag ska ju ändå upp om 3 och en halv timme. Det är nästan inte ens värt att somna. Jag kommer nog att nästan vara mer trött efter dryga tre timmars sömn, än om jag skulle hålla mig vaken.

Hur kommer detta sig? Jag som alltid brukar kunna somna. Den senaste tiden har det varit lite knepigt - när jag för inte allt för länge sedan slocknade så fort jag lade huvudet på kudden. Hm. Jag får börja se till att få lite rutiner på sömnen också, så att kroppen fattar vad som händer. Undrar om jag kan träna imorgon bitti om jag INTE sover?

Jag har haft en riktigt bra helg. Den bästa hittills i år... Fredagen var lugn, med spel och umgänge en trappa upp. Lördagen var lugn den också. Kvällen började med fullt hus, även den här gången en trappa upp, och god mat. Yllestrumpan med sambo är riktigt bra på det där med middags-bjudningar och trevliga get-togethers. Sen blev det pokerspel. Med åtta personer från start så gick det relativt fort innan Yllestrumpan tog hem potten!

Sen fortsatte kvällen med lite mer spelande. Ingen utgång alltså. Hoppsan hejsan! Och jag kan idag tycka att det var helt klart en mycket trevligare kväll, att vara hemma och verkligen umågs, än att glida ner på stan och spendera pengar på (egentligen) ingenting.

Hela helgen har resulterat i att jag är mycket friskare ikväll, och tänkte nog träna imorgon igen, och att jag har mått riktigt bra - hela dagen. Och jag kan väl tycka att jag gärna hade fortsatt helgen en dag till - men man kan ju inte få allt här i världen...

Ett saxxat sms för dagen: (...) Ville väl egentligen bara berätta att jag tycker att det är jättemysigt (...) Det gör jag gärna om någon gång (...)

Dito!

Och jag kan faktiskt tillägga att nice and easy kan vara riktigt bra ibland. Kanske till och med det bästa?! Allting blir ju egentligen så mycket bättre om man faktiskt hinner tänka efter före... Det gjorde jag ju kanske inte senast. Sammanfattningsvis så kan jag ju bara säga, kort och gott, att det känns rätt bra just nu! Jag tror att 2010 kommer att bli ett bra år!

Det är ju så många andra som har gjort liknande listor, så det kanske är dags för mig att göra en också...

1. Gjorde du något i år (2009) som du aldrig gjort förut?
Jag tog chansen på en gammal barndomsdröm, sökte till polishögskolan och sa upp mig från mitt dåvarande jobb.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Jag började året ganska bra med träningen, och tack vare ansökan till polishögskolan så höll det i ganska länge - dock inte så bra som jag kanske hade önskat.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Yes. En massa, känns det som...

4. Dog någon som stod dig nära?
Min mormor - tre dagar innan året tog slut

5. Vilka länder besökte du?
Inga utlandsresor under 2009.

6. Är det något du saknar år 2009 som du vill ha år 2010?
Mer kvalitetstid för mig själv, mer/bättre träning och en ordentlig semester!

7. Vilket datum från år 2009 kommer du alltid att minnas?
Oj, inget speciellt vad jag kan minnas...

8. Vad var din största framgång 2009?
Jag lyckades överträffa mig själv och ta mig igenom hela ansökningsprocessen till polishögskolan.

9. Största misstaget?
Jag kastade mig in i en relation som tog slut lika fort. Kanske inte något att ångra, men någon som jag i efterhand kanske skulle ha tänkt igenom lite bättre.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Lite halsfluss och en och annan förkylning.

11. Bästa köpet?
Hm. Inget som stod ut.

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Party, tyvärr.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Min födelsedag blev nog den bästa hittills.

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2009?
Jag är så dålig på låtar och artister. Får jag återkomma?

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Jag var nog gladare än någonsin, men har nog också varit riktigt jävla ledsen.

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Fokuserat mer på mig själv.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Lyssnat på andra, och slagit knut på mig själv för att vara så många som möjligt till lags.

18. Hur tillbringar/tillbringade du julen?
Med familjen. Julafton med bror och hans far, juldagen med Lagerlöfs-familjen.

19. Blev du kär i år?
Ja, typ. Men det var nog mer av en förälskelse än en kärlek.

20. Hur många one night stands?
Inga. Jag jobbar inte så...

21. Favoritprogram på TV?
Greys Anatomy

22. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Jag tycker att det är slöseri med tid att hata andra...

23. Bästa boken du läste i år?
Jag läser för lite böcker...

24. Största musikaliska upptäckten?
Jag är som sagt dålig på artister...

25. Något du önskade dig och fick?
En biljett till Kents konsert?!

26. Något du önskade dig men inte fick?
Hmm... Tror inte det. Min stora kärlek?

27. Årets bästa film?
Mycket lite med filj under 2009, men Män som hatar kvinnor och Flickan som lekte med elden.

28. Vad gjorde du på din födelsedag 2009?
Jag blev väckt med hjärtat i halsgropen av instormande grannar :) Och sen ett brak-kalas helgen efter!

29. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Den stora kärleken?

30. Hur skulle du beskriva din stil år 2009?
Hm. Jag var jag.

31. Vad fick dig att må bra?
Mina vänner.

32. Vilken kändis var du mest sugen på?
Vin Disel - all time! :)

33. Vem saknade du?
2008 års stora kärlek; J.

34. De bästa nya människorna du träffade?
Eeh. Kan nog inte peka ut några specifika.

35.Vad sammanfattningsvis tycker du om året som gått?
Studvis så var jag nere på botten, och önskade att året bara kunde ta slut. Men nu i efterhand så tycker jag nog att året på det stora hela var ganska bra. Näst intill riktigt jävla bra, faktiskt!

Jag slocknade till slut som ett ljust igår. Jag tvingade mig själv till att inte hosta, ungefär som när man ska sluta med en dålig vana. Det tog några timmar - men å andra sidan så har jag sovit hela natten igenom.

Jag är fortfarande helt slut! Men jag känner att jag behöver komma till jobbet en liten sväng idag. Så kan jag vara ledig och tillfriska över helgen... Tack Yllestrumpa för att jag får åka lite bil!

Tänk om man kunde se ut som modellerna för Victoria Secrets-modellerna i underkläder...!

Nåja, vissa av dem är kanske lite väl trådsmala, med många av dem ser faktiskt ganska hälsosamma och fit ut. Hm. Det blir några timmar till på gymet innan man är där, kanske. Och ja, jag är fullt medveten om att det handlar om en grundläggande kroppsbyggnad också. Men man kan ju alltid få drömma.

Mitt mål för 2010: Jag ska känna mig as-snygg i bara underkläder (oavsett om det är någon som tittar eller inte).

Det värsta med att vara singel är nog när man är sjuk - så är man också ensam. Det finns ingen som "är tvungen" att vara hos en och pyssla. Utan man får helt enkelt se till att klara allting själv, oavsett hur lång tid det tar.

Jag har i alla fall lyckats äta idag. Även om det inte var speciellt spännande att anstränga sig allt för mycket. Det är ganska lugnt så länge man inte hostar så mycket, men det kliar i bihålorna. Tur att jag har en hund som är ganska lat, och som dessutom inte gillar när det är kallt ute. Men jag får lite dåligt samvete ändå - av att jag bara sitter i soffan och slöar, för andra dagen.

Men imorgon är det dags att åka till jobbet igen. Får se hur länge jag orkar vara där. Men jag borde i alla fall klara av lunchen.

Ååh, vad jag skulle vilja ha lite mys i soffan (med någon form av sällskap), en film och kanske lite mat...!

Det gick inte att logga in här igår. Det var dock inte så mycket att missa.

Men det sms'as en del nu. Det är lite kul. Jag vet inte om det är att det är lite hemligt som gör att det är extra spännande - eller om det helt enkelt är något som växer sig större vartefter. Det är i alla fall lite knepigt när vi står där öga mot öga och ska försöka prata. Jag har en tendens till att bli blyg, om den andra personen är det också.

Och för övrigt så tror jag att jag missade ett tröjbyte igår... Fan!

Redan på vägen hem så kände jag att loppet var kört. Det var bara att inse att jag har gått och blivit sjuk. Vilket i sin tur innebar att jag fick ta mig i kragen och banga på några glas vin på Plock.

Det blev lite spela kort med Yllestrumpa och Sambo istället. Under hela kvällen svajjade jag mellan att må ok, till att må riktigt jävla skit (rent ut sagt). Så det blev inte en så sen kväll. Men sen kunde jag först inte somna, trots att jag var helt slut. Men när jag väl somnade sen så började drömmarna.

Första gången jag vaknade så drömde jag att en man, som jag hade någon form av relation till, stod och höll om mig i duschen - men det var inte vatten som kom ur kranen, utan någon form av nervgift. Jag kände hur musklerna i hela kroppen krampande, och jag visste att jag snart skulle dö. Men eftersom jag "visste" att det var en dröm, så kunde jag ju spela med i filmen (som jag intalade mig att det var inspelning av) för att det var ändå bara på låtsas. Jag kommer ihåg detaljer om huset jag var i, och en massa andra detaljer runtomkring. Läbbigt!

Nästa gång jag vaknade så kom jag tillbaka till huset. Där bodde nu min dotter, med man och barn. Jag tyckte att det var jobbigt att bli kallad mormor, eftersom jag var alldeles för ung för det. Jag hade tydligen inte varit där så mycket, för att jag kände inte riktigt familjen, som även hade Britta. Min mobil ringde, och det var min son. Här började det knasa: Min son, som var mannen i duschen (i första drömetappen, då var han dock inte min son) var far till min dotters man. Dvs min dotter var gift med mitt barnbarn (que?). Min son var för övrigt fruktad på något vänster - men jag droppar sanningen, plockar in Britta i min bil (hon har tydligen varit hos min dotter och familj) och åker. Här händer det någonting som gör att jag vaknar i panik igen... Jag kommer dock inte ihåg vad det var, jag har ett svagt minne om att det satt någon i bilen.

Den tredje drömmen kommer jag inte ihåg så mycket av - den vaknade jag inte i panik av. Det kanske var för att jag höll mig vaken en stund för att rensa ur de första två ur närminnet, så att jag inte skulle riskera att fortsätta på den.

Jag hatar mardrömmar - det betyder dessutom att jag är sjuk, dags att ta tempen.

Jag var inne hos Lucky Lie och sprang på horoskop från Lik en Ängel... Här kommer (en härmapa igen) om skorpionen (dvs. jag):

SKORPIONEN RIVER FÖR ATT BYGGA NYGG
När en skorpion föds så dör någon närstående, sa man i gamla tider. Skorpionen representerar det förgängliga, förmultnandet, döden. Men också nytt liv och återuppståndelse. Det är den krigiska planeten Mars och den vitala Pluto som härskar i Skorpionens tecken.

Det är därför som du som är född i detta tecken måste bryta ner och förstöra allt innan du bygger upp något nytt. Att hålla på traditioner är ingenting för dig. Du är revolutionär! Det är få i din omgivning som verkligen kan säga att de känner dig. Skorpionen är den olösta gåtan bland alla zodiakens tecken.

Du är mycket hemlighetsfull och röjer sällan dina tankar och avsikter. Ändå är du svår att förbise. Din styrka och vilja känns i luften. Du har en intuition som gör att du förstår alla andra utan att behöva ställa några frågor. Ditt mod är oändligt och du kan vara fruktansvärt hänsynslös om du vill, speciellt då du sticker ut din ondskefulla tagg. Hur du använder din makt beror på dig själv.

Hälsotips
Skorpionen är fantastiskt uthållig och har en oerhörd förmåga att återhämta sig, vilket innebär att din allmänna hälsa vanligtvis är god. Men du brukar ta den för given och kan driva dig själv till yttersta gränsen genom alltför mycket arbete och festande. Din livsenergi är stark, men du behöver vara rädd om den. Men låt gärna kroppen och musklerna slappna av mellan varven.
Massage är ett måste för dig som har Solen i Skorpionens tecken.

Själslivet är Skorpionens ömmaste punkt. En del av de sjukdomar du upplever har psykosomatiska orsaker och hänger samman med situationer i ditt liv där det finns en blockering. Om så är fallet bör du försöka förstå vad det är som pågår och sedan handla därefter. Skorpioner lider ofta av nervösa spänningar som kan påverka musklerna i axlar, rygg och nacke. De mår bra av massage och fullständig avslappning.

De kroppsdelar som förknippas med Skorpionens tecken är fortplantningsorganen, urinblåsan och tjocktarmen. det är viktigt för dig att regelbundet rensa bort gifter ur kroppen - korta, renande kostkurer är mycket välgörande och hjälper dig att nå optimal hälsa.

Hälsotipsen träffade mig ganska bra! Exakt på spiken, skulle jag vilja säga. Speciellt det där med att driva mig själv till yttersta gränsen... Och allting sätter sig i axlar, rygg och nacke - massage tack!

Jag ska tydligen ha en generell bra period med lyckodagar 10 februari-10 mars. Men lite extra tur ska jag tydligen få ha 10-20 januari :)

Nu har vi inlett prep för beach 2010. Vi får se hur länge det håller i... Jag inledde i alla fall veckan med en dunderfrukost. Jag hade dock gärna legat kvar i sängen och "laddat" några timmar till.

Men jag har drömt mycket i natt, så jag har vaknat till och från. Bland annat så drömde jag att mitt ansikte var helt förstört. Jag var på jobbet, och någon sade någonting om mitt ansikte, men jag tänkte inte så mycker mer på det just då. Efter ett tag så kom jag på att jag skulle kolla vad som var konstigt, och när jag kom fram till en spegel så var jag rödflammig, svullen och sårig i hela ansiktet. Betyder det någonting? Jag var inte vacker någonstans...

Nu börjar det bli dags att packa träningsväskan och börja traska mot dagmatten. Jag hoppas att det börjar ljusna snart - det är snäppet roligare att promenera mina 3 km om det åtminstonde är lite åt det ljusare hållet...

Havregrynsgröt är faen ingen sexig "maträtt" - just so you know...

Efter en lååång nyårshelg så är jag äntligen tillbaka i Uppsala, och kan återgå till ett "vanligt" liv. Med vanliga rutiner. Och nu är det verkligen dags att komma tillbaka in i matchen - vi börjar med en löptur ikväll. Sen blir det träningskläderna till jobbet imorgon, och så rullar vi igång på ett tre-dagars-styrke-program igen. Med löpning utöver det.

Men det är ju inte så intressant egentligen, så det tar jag där det hör hemma: hos Världens Bästa Britta.

Jag är i alla fall fortfarande ganska nöjd över mitt nya år hittills. Det känns som att det kommer att bli ett bra år.

Jag gjorde för övrigt något jätteonödigt idag. Jag gick till Åhléns och brände pengar på någonting som jag klarar av att göra lika bra hemma själv - en manikyr. Men det var ganska gött att bli lite ompysslad. Nästa gång kanske jag slår till med att göra hela naglar. Jag ser i alla fall fram emot lite spa i februari, med S och S!

Då var det dags att köra igen! Ska hem till pissråttan och för-kröka lite. Sen blir det vidare till Oasia, för att fira alternativt nyårsfirande - som egentligen är för dem som inte fick fira igår... Men jag tänkte äsch, varför inte fira två gånger? Det är ju trots allt den FÖRSTA natten på år 2010, eller?

Jag ska bara se till att hålla mig i skinnet, så att jag kan ta mig till jobbet i vettig tid imorgon. Puh!

2009 avslutades på ett mycket trevligt sätt! Vi; yllestrumpa med sambo och barn, jag (såklart?!) med umgänge firade med middag i Sunnersta. Ett fantastiskt trevligt hus.

Det var en tre-rätters middag som tillagades. Helt galet gott! Jag orkade dock inte så mycket dessert i slutändan. Vid tolvslaget så var det äntligen dags att skjuta av fyrverkeri-lådan som kidsen hade suktat efter (lite test-skjutning förekom mellan måltiderna). Och självklart så var det skumpa i överflöd!

Inte så mycket mer att berätta egentligen. Team DL kom tvåa på TP... Hm!

Och det som kommer att minnas mest med årsskiftet är nog taxiresan hem. Galet kul! Och det tyckte nog faktiskt taxi-chauffören också!

Men nu är det dags att försöka knoppa lite. Det sovdes inte så många timmar i natt. Sen hemkomst och kaffe på det ledde till att jag somnade in först tidigt på morgonen, och vaknade igen cirka fyra timmar senare. Jag är dock galet hungrig, igen. Men det kanske går att sova bort det också?!

By the way - bara snygga biceps på pluslistan funkar för mig...