Kommentar från "Är det inte meningen att...?"
Självklart ska man säga ifrån och bli självständig vuxen. Hellre det än att ändå ställa upp och sedan hata sina föräldrar för det. Jag tror att det blir bättre i längden...

Jag är faktiskt ganska glad på mig själv för att jag har börjat säga nej. Det har varit en ganska lång process, men jag har börjat komma dit. Jag vet inte vad det beror på, men jag tror att det har något med allting som har varit att göra. Det konstiga är dock att med allting som jag bär med mig så borde jag snarare vara en upprors-unge som konstant borde sätta mig på tvären när det kommer till mina föräldrar. Men istället har jag känt någon sorts "skuld" och känt med tvungen att ställa upp för dem. Men egentligen så är det ju faktiskt inte min uppgift att "rädda" mina föräldrar. Och det har jag insett nu.

Jag har börjat våga säga nej och stå för det. Ibland så måste jag dock ursäkta mig för att få igenom mitt nej - men det kanske handlar om att ingen är van att jag gör det. Och jag har insett att det inte är någon idé att bli arg, eller hata. Det gör ju inte mitt liv bättre. Utan jag har bara börjat att förklara för mig själv att det räcker nu. Och det känns bra. Jag vet ju att de är det bästa som finns, på sitt sätt. Jag vet också att jag kommer att sörja dem den dagen de inte längre finns - och jag försöker att göra det bästa av all tid under tiden, utan att kompromissa med mig själv och mitt eget liv. Jag håller också på och städar ur - för att inte behöva bära omkring på gammalt groll. För att jag har insett att mina föräldrar inte har sett på saker och ting ur mitt perspektiv, och hur ska jag kunna förvänta mig en ursäkt om de inte vet om hur jag har upplevt saker och ting.

Nu har kanske inte mitt liv varit lika tungt som många andra kanske har haft det. Det har varken varit något våld eller missbruk. Men det har inte varit så som jag tycker att det borde vara. Det har inte varit på det sättet som jag en dag vill ge till mina barn.

Men som sagt, det är dumt att bära runt på gammalt groll. Så sakta men säkert så håller jag på och öppnar upp. Det är ganska skönt, och jag känner att hjärtat blir lättare att bära, och det skapar mer utrymme för annat.