Vad är det med män, killar i åldern 20-25, och äldre kvinnor?

Handlar det om någon form av ego-boost av att vara älskad av någon som är äldre, eller bara uppmärksamheten från polarna som det medför? Eller handlar det om en form av attraktion, vissa gillar äldre kvinnor - på samma sätt som andra tänder på fötter?

Jag kan ha viss förståelse för en relation där båda parterna åtminstonde är 30+ eftersom man faktiskt har hunnit skaffa sig en del livserfarenheter. Men när grabben är mellan 20 och 25 så har i alla fall jag en uppfattning om att mognadsgraden är betydligt lägre än hos en kvinna som är i början av 30-eran. Men hur kommer det sig då att killar som befinner sig i åldern då det festas som mest faktiskt väljer kvinnor som är i åldern som innebär att det är dags att skaffa barn och bilda familj? Det går ju liksom inte att beklaga sig över att man är på olika platser i livet - hallå! Det skiljer 5-6 år på er och kvinnans biologiska klocka startade när hon var lika gammal som dig, grabben, det vill säga för 5 ÅR SEDAN!

Min personliga erfarenhet, då inte genom att träffa yngre killar, utan av det som jag har hört från manliga bekanta - så är kvinnorna som är runt 30 och dejtar yngre män lätt neurotiska. Jag dömer absolut inte någon, på riktigt. Men jag funderar kring det, och kan ju faktiskt bara dra slutsatser utifrån egna erfarenheter.

Däremot så har jag faktiskt bra erfarenheter när det gäller relationer där båda parterna har rört sig över 30-strecket. Ja, visst, erfarenheterna skiljer sig, men båda har ändå någonting att bidra med i förhållandet. Erfarenheter som skapar någon form av jämnvikt i vardagen.

Jag kan ju bara tala för hur mina tankar och drömmar ser ut, och jämföra med hur det ser ut för mina väninnor som är runt 30. Vi skiljer oss en del. Ganska mycket faktiskt. Den stora skillnaden i relationen med mina väninnor och en kärleksrelation är ju just det, att vi inte lever tillsammans. Vi kan ha ett utbyte - när vi väljer att träffas. Men jag tror inte att jag skulle trivas på heltid med någon av dem. Vi är för olika för att kunna leva ett liv tillsammans. But I do love them! Så, om vi applicerar detta till en kärleksrelation - hur blir det då?

För att generalisera så har den typiske 20-25 årige killen en vecka som ser ut som följande:
Jobbar måndag till fredag, typ vanliga arbetstider. Veckan avslutas med en bärs med polarna och lördagen innebär party - som i sin tur innebär en fylla som ändå kräver sin bakfylla på söndagen. Därefter börjar veckan om. Polarna betyder det mesta, och en schysst brud är en bonus. Kan hon dessutom hänga med polarna, och deras flickvänner så är det guld - under förutsättning att hon inte är svartsjuk om det är så att blickarna råkar dras till en snygg donna, hon springer dessutom inte runt och är svartsjuk så fort det vankas en "pokerkväll med grabbarna". Barn är inte ens att tänka på - än.

För att sedan bemöta detta med hur jag generaliserar en chick i samma ålder:
Veckan skiljer sig inte så mycket, mer än att det är brudarna hon hänger med istället för grabbarna. Någon kväll kanske spenderas med någon som kallas för pojkvän, och självklart så är en mysig hemmakväll ett trevligt alternativ till att vara ute med tjejerna och dricka drinkar. Kids finns det inte en tanke på - än. Eller ja, kanske lite, men festandet är fortfarande alldeles för kul, så att 9 månader utan alkohol och eventuella cigg är inte ett alternativ just nu. Pojkvännen är trevlig att ha, men oavsett hur mycket känslor det finns så kan en och annan snygging ändå gå förbi, och det är ju alla kvinnors rätt att titta - se men inte röra, eller hur?!

Sist men inte minst så kommer en generalisering av den 30-åriga kvinnan:
Veckan fortfarande typ lika som de två ovanstående, det som skiljer sig är dock att alkoholintaget styrs till de inplanerade tillfällen då väninnorna har drinkkväll. Kanske en eller två gånger i månaden så intas alkoholen under relativt styrda former. Samtalsämnen cirkulerar mer kring vardagliga ting och familjelivet får mer och mer fokus. Barn börjar bli aktuellt. Jakten på en blivande far har ersatt jakten på ett bra ligg. Se men inte röra lever fortfarande, men kravprofilen har styrts om lite mer mot det seriösa hållet - bra utbildning och jobb är viktigare än att ha ett fancy face.

Så var i ligger då mystiken med yngre killar och äldre kvinnor? Är det facinationen hos det kvinnliga könet och snacket om den sexuella peaken som lockar, pondusen hos grabbarna med att ha landat en äldre och mer erfaren kvinna eller handlar det om ren och skär kärlek mellan två människor där åldern bara är en siffra i passet?

Bild lånad från: http://www.kvp.se

Hur långt kan man gå för att visa vad man känner för personen som finns i ens tankar? Hur långt kan man gå för att det fortfarande ska vara romantiskt, inte desperat, utan att det ska vara för påträngande och framförallt, hur långt kan man gå utan att bli sårad?

Kan man ställa sig utanför fönstret och kasta smågrus tills han öppnar fönstret? Eller ska man nöja sig med att bara finnas till hands när det "passar sig"?

Dagarna går, arbetsveckorna flyter på. Det närmar sig fredag och det brukliga meddelandet ramlar in i telefonen. Standardfrågorna om hur veckan har varit och vad som händer i helgen följs av ett gäng halvintresserade frågor som skickas fram och tillbaka. För att sedan mynna ut i ett snabbt möte på krogen som i sin tur resulterar i att jag deppar och inser att det inte är någon idé. Detta i sin tur leder till att jag framåt söndagen kommer fram till att det är lika bra att lägga ner och gå vidare, vilket jag också gör ganska bra - tills nästa helg. Varje fredag så tänds mitt hopp om att den här helgen ska bli annorlunda, bli som den där helgen för ganska länge sedan nu. Den där helgen då vi pratade länge och jag fick veta vad som fanns där "inuti" - trodde jag i alla fall.

Varje fredag så tänds ett litet hopp, som i sin tur leder till en halvfull besvikelse som dämpas med en "tillfällighet" för att till sist dö ut i söndagens misär. Vecka efter vecka ska ämnet ältas till fördärvet, för att förhoppningsvis leda till någonting - någon gång.

Är det saknaden av ett tidigare förhållande som gör det så enkelt att "klamra sig fast" vid någonting nytt, eller är finns det en annan anledning? Är det ett rebound som jag håller på och arbetar mig igenom, och hur tar man sig igenom det snabbast möjligt? Jag börjar dock tvivla på att det finns några genvägar, tillfrisknandet och helandet kommer med tiden. Det ska tydligen ta halva förhållande-tiden innan man är klar. Frågan är väl egentligen bara hur man räknar då. Om det handlar om hur länge som jag insåg att det är personen som man vill vara med, eller om det är tiden då man faktiskt "var tillsammans". Är det det förstnämnda så har jag cirka ett halvår kvar (give or take någon månad) är det dock det sistnämnda så borde jag vara klar typ nu, eller i de närmaste dagarna.

Men frågan återkommer hela tiden. Hur långt kan man gå? Hur långt kan man gå för att visa vad man känner för någon? Eller hur långt kan man gå för att ta reda på vad som är på riktigt eller inte? Jag vill ju inte chansa och inse att jag gick på rebound. Fuck it! Kärlek suger - ibland.