Hur långt kan man gå för att visa vad man känner för personen som finns i ens tankar? Hur långt kan man gå för att det fortfarande ska vara romantiskt, inte desperat, utan att det ska vara för påträngande och framförallt, hur långt kan man gå utan att bli sårad?

Kan man ställa sig utanför fönstret och kasta smågrus tills han öppnar fönstret? Eller ska man nöja sig med att bara finnas till hands när det "passar sig"?

Dagarna går, arbetsveckorna flyter på. Det närmar sig fredag och det brukliga meddelandet ramlar in i telefonen. Standardfrågorna om hur veckan har varit och vad som händer i helgen följs av ett gäng halvintresserade frågor som skickas fram och tillbaka. För att sedan mynna ut i ett snabbt möte på krogen som i sin tur resulterar i att jag deppar och inser att det inte är någon idé. Detta i sin tur leder till att jag framåt söndagen kommer fram till att det är lika bra att lägga ner och gå vidare, vilket jag också gör ganska bra - tills nästa helg. Varje fredag så tänds mitt hopp om att den här helgen ska bli annorlunda, bli som den där helgen för ganska länge sedan nu. Den där helgen då vi pratade länge och jag fick veta vad som fanns där "inuti" - trodde jag i alla fall.

Varje fredag så tänds ett litet hopp, som i sin tur leder till en halvfull besvikelse som dämpas med en "tillfällighet" för att till sist dö ut i söndagens misär. Vecka efter vecka ska ämnet ältas till fördärvet, för att förhoppningsvis leda till någonting - någon gång.

Är det saknaden av ett tidigare förhållande som gör det så enkelt att "klamra sig fast" vid någonting nytt, eller är finns det en annan anledning? Är det ett rebound som jag håller på och arbetar mig igenom, och hur tar man sig igenom det snabbast möjligt? Jag börjar dock tvivla på att det finns några genvägar, tillfrisknandet och helandet kommer med tiden. Det ska tydligen ta halva förhållande-tiden innan man är klar. Frågan är väl egentligen bara hur man räknar då. Om det handlar om hur länge som jag insåg att det är personen som man vill vara med, eller om det är tiden då man faktiskt "var tillsammans". Är det det förstnämnda så har jag cirka ett halvår kvar (give or take någon månad) är det dock det sistnämnda så borde jag vara klar typ nu, eller i de närmaste dagarna.

Men frågan återkommer hela tiden. Hur långt kan man gå? Hur långt kan man gå för att visa vad man känner för någon? Eller hur långt kan man gå för att ta reda på vad som är på riktigt eller inte? Jag vill ju inte chansa och inse att jag gick på rebound. Fuck it! Kärlek suger - ibland.