Livet knallar på, trots motgångar. Det är inte alltid upplyftande att titta tillbaka och minnas vad man har överkommit, samtidigt som man kanske får vara tacksam för att man faktiskt har traskat vidare. Ibland kan det nästan kännas lite sorgligt. Lite sorgligt att upptäcka att man faktiskt har gått vidare. Att livet inte tog slut precis där just då, fastän det kändes som det just i det ögonblicket.

Det är nästan lite skrämmande att drömmar och fantasier kan ta slut - bara sådär! Eller, kanske inte ta slut, men förändras så drastiskt. Ibland så önskar jag att jag kunde sörja lite mer. Inte bara torka tårarna och gå vidare, dagen efter. För att lämna känslorna bakom sig innebär att man blir tom inuti. Och just nu känns det tomt. Det bara är. Allting bara är.

Det skulle vara skönt att kunna gråta, för att jag tror att det är först då jag kan känna sann glädje. Men just nu så är allting bara en gråzon. Jag är lite ledsen, eller rätt så glad. Men när kommer lyckan?