...men jag tänker väldigt mycket på J just nu. Musik påminner mig om honom. Allting påminner om honom, just nu. Det är ganska precis ett år sedan som vi nådde kulmen av allting. Jag vet att han klandrar mig. Jag vet inte om det måste finnas någon syndabock i situationen, men jag är ledsen över att det blev som det blev. Det gör ont fortfarande.

Kan det vara så att jag blev tvungen att lämna min stora kärlek bakom mig? Det gör faen så ont fortfarande. Jag får inte titta tillbaka och fundera på vad jag kunde ha gjort annorlunda. Oavsett vad jag hade gjort annorlunda så är jag här - och J är någon helt annanstans. Det gör fortfarande ont. Och det kommer nog aldrig sluta göra ont heller...

Lite musik, stunden till ära: