Idag är en sån där söndag som man inser hur ensam man kan vara. Söndagen är det avgörande dagen - för om man är tillsammans eller inte. En singelsöndag spenderas ensam, om man inte har tur och lyckas ragga upp en polare (som självklart också råkar vara singel). En inte-singelsöndag spenderas dock inte ensam (såklart!).

En singelsöndag KAN vara helt okej. Men dessvärre så vet jag ju hur en icke-sådan kan vara också... Och just nu är det mer lockande. Fan!

Är det pga känslor som jag saknar, eller är det bara vanan?