Jag vet inte om det var svårt att somna igår, eller om jag slocknade på en gång. Jag tittade lite på teve, för att landa in här hemma och känna att "allting var som vanligt". Men det resulterade i att jag efter ett halvt avsnitt av 2½ män stängde av och funderade istället. Jag grät lite. Tänkte på mormor. Funderade lite till.

Sen var det en ny dag. När klockan ringde första gången vid 9 så vägrade kroppen vakna. Jag ställde om till 10. Kroppen har nu, motvilligt, börjat släppa till och jag klarar av att resa mig och förflytta mig kortare sträckor i en inte allt för hög hastighet. Jag vet inte om jag har drömt massor, och haft någon form av gymnastik i sängen hela natten, för att jag är stel som en pinne. Armarna skakar om jag inte lutar dem mot bordet när jag sitter och skriver.

Det känns orättvist på något vänster. Orättvist att jag fick vakna en gång till. Vakna och komma närmre ett nyårsfirande. Mormor fick inte ens vakna igår. Och min mamma måste vakna idag, utan den som har stått henne allra närmast under alla år. Jag sörjer nog mest för min mor. Jag hoppas att hon klarar det här...

Snälla Gud, jag vet att du tar hand om mormor, men ta hand om mamma också.