Jag kom på mig själv med att vara skit-irriterad när jag gick till stationen imorse. Först så undrade jag varför jag var det, sen när jag kom på det så undrade jag varför jag ens kom att tänka på just det.

Eller, jag gick och funderade på något (som fortfarande ligger i glömska) som gjorde att jag kom in på att jag kom på mig själv med att näst intill ångra slutet av sommaren. Jag tycker inte om att ångra saker som jag har gjort - det är ju slöseri med tid; att först göra någonting helt onödigt/dumt, och sen slänga bort ännu mera tid på att fundera över hur man kunde göra något onödigt/dumt vilket är näst intill ännu mer onödigt/dumt... Nåja, jag kom i alla fall att fundera över varför jag gjorde som jag gjorde, och varför jag faktiskt valde att vara med någon som jag nu i efterhand inser inte respekterade mig för fem öre.

Detta ledde mig då in på den senaste situationen, som egentligen borde ha fått mig att inse att det inte ens var värt det för mig (så hade jag sluppit hela den här "komma över"-grejjen, som i och för sig var ganska kort). I alla fall så gick situationen ut på att personen var sen. Som vanligt. Till min födelsedagsfest. Jag tror till och med att han var sist att anlända, av de inbjudna gästerna. Han var dessutom en av de första fem (av totalt 40) att bli inbjuden. Med cirka tre veckors framförhållning. Ändå så kommer han ungefär en timme sent, för att han hade varit i Stockholm och shoppat hela dagen...

Jag behövde bara få ur mig det! Jag avskyr människor som är så respektlösa att de skiter i andras tid, och liv. De slösar på någonting som inte ens tillhör dem. Och för mig så är inte det okej - och det var kanske därför som vi inte fungerar som ett par. Och jag kommer aldrig någonsin att få för mig att tro det om honom, och mig, igen.

Over and out - forever.

En sista grej!
Man kan kanske tro att det är svårt att vara min pojkvän... Det är tamejfaen svårare att vara min vän. Att ha min respekt, tillit och få vara nära mitt inre. Just so you know.

Nu - over and out - på riktigt.