Jag fick inte veta de olika orsakerna, som tydligen fanns men jag inte behövde veta, till att vi inte passade som ett par. Men för varje dag som går så går jag från klarhet till klarhet. Jag tror inte att jag behöver få höra dem, för att jag är ganska säker på vilka de är. Till viss del så kan jag förstå - trist bara att verkligheten inte duger. Ibland så händer saker på riktigt - och det kanske är just det som gör oss till de vi är.

Jag vet att jag är bra. Jag vet att jag är något att ha. Jag är också otroligt medveten om vad som ligger i mitt bagage, och att bli dömd för det drabbar nog mer den som dömer, än mig. Det är mitt bagage som har gjort mig till den jag är, och jag är på riktigt.

Det enda som jag ångrar är att jag delade med mig så mycket. Jag vågade faktiskt öppna upp mig och dela med mig, av både minnen och familj. Tough shit, kan man kanske tycka. Men det som har hänt, har hänt.

Slutsatsen?
Man lär så länge man lever, och förhoppningsvis så agerar man efter sina lärdomar.