Jag läste någonstans att 25 är det nya 30. 30 årskrisen finns inte längre, nu är det kring 25 som det händer. Krisen.

Jag tror att jag är där. Kom på mig själv att fundera över min 25 årsdag och inse att jag snart är närmare 30 än 20. Och nästa tanke blev då ganska snabbt - och hur långt har jag kommit? Jag är 24 (ganska nyss fyllda, i alla fall på rätt sida av halvan), singel med hund. Bor i en etta i Uppsala, inte ens centrala Uppsala. Jag jobbar 7-16 måndag till fredag, i Märsta dit jag pendlar med bil. Jag är inte ens i närheten av man, villa och volvo. Det enda jag har är vovve, och en volkswagen...

I mina planer för livet så skulle jag ha barn när jag var 25, förhoppningsvis vara lyckligt gift, men jag skulle ha nöjt mig med att vara i ett bra förhållande tillsammans med pappan till barnet (jag hade nog bara tänk hinna med 1 barn till 25). Vovven, såklart. Och så skulle vi bo i minst en trea, någorlunda centralt, gärna i Stockholm. Mannen min skulle vara välutbildad och jobba lagom mycket. Jag skulle ha pluggat klart och börjat jobba (hur fasen jag nu skulle ha hunnit med det!?!) som psykolog eller någonting liknande. Ja, han fick gärna vara advokat eller läkare eller åtminstonde någonting lite mer krävande än sopgubbe(?!). Framför allt så var det utbildningen som var relevant, jag vill ha en karl jag kan prata med.

Men här är jag nu. Mellanchef med vovve i polon. Singel. Så långt från barn man kan komma - på alla sätt och vis. Ingen direkt utbildning, bara en yrkesposition där jag hålls ansvarig för misstag och har minimal påverkan. Jag trivs i och för sig med att jag får jobba direkt med människor, inte arbeta via en dator. Men jag trodde för några år sedan att jag skulle ha kommit längre vid det här laget. Att jag hade kommit på vad jag ville bli när jag blir stor, och att jag skulle åtminstonde vara på god väg att komma dit. Men istället så hamnade jag i något mellanläge där jag är lagom nöjd med det jag har just nu, samtidigt som jag strävar efter någonting som jag inte riktigt vet vad det är. Ena veckan ska jag flytta, för att jag är så less på Uppsala, och andra veckan så kommer jag på mig själv med att trivas ganska bra. Ena veckan så ska jag söka till psykologutbildningen, andra veckan så funderar jag på att vara kvar på jobbet kanske något år till.

En klassisk livs-kris, skulle jag kunna tänka mig. Eftersom jag inte ens har fyllt 25 än så har jag inte hunnit uppleva så många livskriser - än. Och jag tycker att det räcker med den här! Om det ska ta sån här tid varje gång så säger jag gärna "pass på den" och kliver vidare. Fast å andra sidan så kanske det är bra att det får ta lite tid nu, så jag kan minimera de resterandei framtiden. Kanske kan jag hitta något som jag trivs med idag, så att jag inte behöver fundera över det så mycket i framtiden. Kanske...