Kan man gå från vänskap till kärlek, och sen tillbaka till vänskap? Kan man älska på olika sätt, efter varandra?

Man brukar alltid säga att vänskap kan bli kärlek, men kärlek kan aldrig gå till vänskap. Är det så?

Jag har alltid velat tro att man kan, som vuxna människor, inse att kärleken som krävs för ett livslångt förhållande kanske inte finns där, utan att istället ta vara på vänskapen. Att man kan gå från att vara sängkamrater till att älska varandra på ett platoniskt plan. Finns det någon regel som säger att bara för att man har "sexxat" (jag använder mig av ett Elvis-citat) så kommer man inte att kunna hålla sig borta? Så om jag har legat med någon, så kommer det att hända igen - förr eller senare? Måste det verkligen vara så?

Jag vill ju gärna tro att man faktiskt kan vara vänner. Och det är nog en tanke som jag gärna håller fast vid, fast jag gång på gång får se att det antagligen inte fungerar. Jag är "vän" med något eller några av mina ex. Men om jag tänker efter så ställs den vänskapen oftast på paus så snart någon av oss träffar någon annan som vi väljer att kalla för pojk- eller flickvän. Är det för att vi själva inte tycker att det är helt okej att vara kompis med våra ex, eller är det för att vi är rädda för att respektive inte skulle uppskatta det? Och om det inte handlar om vår egen osäkerhet, vad är då problemet? Om jag är kompis med mitt ex, och jag inte skulle någonsin kunna tänka mig att vara intim med personen igen, då borde det ju inte vara något problem att fortsätta umgås, eller?

Anta att jag håller kvar vid min ex-kompis. Hur presenterar man då denna vän för sin nyblivna pojk- eller flickvän? Presenterar man personen som "en vän" eller som "ett ex som jag tycker om att hänga med"? Hur relevant är informationen "ex", egentligen? Är det att ljuga eller undanhålla viktig information om man inte berättar att man har haft ett mer eller mindre intimt förhållande med personen? Och var går gränsen egentligen, vid några dejtar, kyssar eller sex?

Till syven och sist så kommer det väl egentligen till den stora frågan - ska kärlek vara så satans komplicerad? Ska det inte bara vara enkelt, och helt fucking underbart? I min fantasi så är det ju helt fantastiskt! Allting är som på små rosa moln i början - och kanske till viss del hela tiden (med viss verklighetsförankring).