Hamnade i ett känsloladdat samtal igårkväll. Det handlade ganska mycket om utseende, och yta. Det var en ung man som började prata om hur hemskt det var att samhället har blivit så ytligt och att det är en så uttalad jakt på en partner. Jag anade lite av "tycka synd om" kring pressen som vi kvinnor har på oss i dagens samhälle.

Nu borde kanske jag, som kvinna, tycka att det är jättebra. Jättebra att det finns män som tycker att smink och mode är ytligt, eftersom det finns så mycket mer på insidan. Jättefin, verkligen. Men kom igen nu! När någonsin har mänskligheten I N T E varit ytlig? Jag tror inte att vi kan hitta någonting i någon historiebok om hur relationer under en viss tid bara handlade om sann kärlek mellan människor där det yttre var helt orelevant.

Vi är ju faktiskt djur. Okej, vi kommer i alla fall från samma encelliga organism (om man nu tror på evolutionen och inte på Guds skapelseberättelse) och har sedan muterat och vidareutvecklats till att bli en del av människosläktet. Men oavsett hur mycket vi utvecklas vidare från den encelliga organismen så har vi något lika inetsat i systemet som vårt DNA är - "den starkaste överlever". Och det är ju precis så det är! Krasst sett. Jag kan ta en dragning om det vid ett senare tillfälle, när jag kan hålla mig till just det ämnet.

Ja, jag har en del "kriterier" för hur jag vill att min drömkille ska se ut (märk D R Ö M kille). För att det är den optimala för mig, tror jag. Det är mannen som kommer att säkerställa min släkts vidarelevnad. Men helt plötsligt en dag så vaknar jag upp och inser att grabben som har hållt min hand varje gång jag har gråtit över en förlorad kärlek har varit den som egentligen har varit kärleken. Och det är faktiskt så, att vi alla har nog ett ytligt ideal för vad vi "vill ha", men kom ihåg att det kan vara ganska mycket snack också.

Nåja, det jag egentligen ville komma fram till var nog egentligen att jag tycker inte så himla synd om oss kvinnor. Vi har det nog ganska bra. Men jag skulle vilja tycka lite synd om männen (hoppsan, vad hände där?!?) som aldrig någonsin får någon form av empati för de "roller" som de förväntas acceptera.

Det blir ramaskri om det uttalas någonstans att det uppskattas och till och med kan vara till kvinnans fördel att klä sig i kjol och högklackat. Men att männen har fått dra på sig kostymen och slipsen varje dag är det ingen som bryr sig om. Är inte DET sexistiskt om något? Skulle en man opponera sig mot det så skulle folk bara skratta åt honom. Mannen har gillat läget och accepterat sin plats i samhället, och är kanske i vissa lägen den smartare av oss - som låter oss hållas i vårt härjande om jämställdhet och jämlikhet, bara de får ligga någon kväll då och då. Varför gör inte bara vi kvinnor likadant? För att vi alla vet ju att männen inte kniper käft för att de är smarta - det är ju för att de till syven och sist vill ligga. Då inte sagt att det inte är så för oss kvinnor, för det är det. Krasst sett. Men vi ska hålla på och härja runt och ha feministiska slagord och dra ihop en massa rabalder. Vilket inte är så uppskattat av alla.

Missförstå mig rätt nu. Jag tycker självklart att jag ska ha lika mycket lön som min manliga kollega som gör samma arbete. Men jag vill också lyfta upp frågan och vända och vrida lite på den för att se den i ett annat perspektiv. Kanske inte rätt, men nog så nödvändigt tror jag. Lite av "sopa rent framför egen dörr först".