Häromdagen så var jag faktiskt lite lycklig. En liten stund.

Jag kom ut tidigt på morgonen, som vanligt när jag ska till jobbet, och fick se solen gå upp på andra sidan fältet. Snön låg vit och orörd och dimman låg tät strax ovanför. Britta lagom pigg - eftersom hon INTE uppskattar att gå upp lika tidigt som jag gör och åka till jobbet. Jag önskar att jag inte hade någon form av karaktär ibland, och unnade mig att ligga kvar i sängen istället och "råka" missa väckarklockan - men icke! Klockan 05:00 ringer den, djävulsklockan som aldrig går fel!

Men just den här morgonen så kändes det helt okej att gå upp. Och gå ut. Jag lyckades för första gången på länge fiska upp kameran och göra mitt bästa för att få några bilder. Tyvärr så förmedlar dock aldrig mina bilder den känslan som man känner när man står precis där och ser det hända. Britta fick vara med på bild också. Jag vet inte hur jag lyckades, faktiskt.

Men jag var i alla fall lycklig för en kort stund. Just där och just då så mådde jag ganska bra...