Hörde "Run" med Leona Lewis på MTV nu på morgonen, och en massa känslor vällde upp. Jag insåg hur mycket jag saknade J. Hittade en utskriven bild i hyllan (eftersom allting försvann när datorn ominstallerades) som jag kunde sörja lite över.

Jag vet, det är antagligen tanken på hur J hade kunnat varit som jag saknar. Men det förtar inte känslan av att jag kan vakna på morgonen och önska att han låg där brevid mig. Jag saknar hans händer på mina. Hans varma kropp intill min. Hans läppar mot mina. Fuck i helvetet! Hur får man känslan att försvinna? Hur får man hjärtat att glömma bort?

Tänk om det var rätt? Tänk om jag gav upp för fort. Tänk om... Det var väl just det som var problemet. För mycket "tänk om..." Men det förtar ju inte min känsla i hjärtat. Saknaden. Kärleken. Ensamheten.