Hur kommer det sig att man ibland hamnar i läget där man tänker tillbaka och funderar på hur allting "hade kunnat vara" eller kanske "hur det hade kunnat bli"?

Jag hamnade där ikväll. En del gamla relationer vaknade till liv i tankarna, och jag började gå igenom en del, men fastnade på just en. En av de bästa. Hur kommer det sig att det inte blev mer vi? Ja, jag vet att det var jag som avslutade det. För att det inte fanns "de där känslorna" där. Men varför är det så? Varför finns inte "de där känslorna" där när personen är så bra?

Det är konstigt hur vi människor fungerar. Hur vi målar upp en drömbild på vad vi letar efter, och hur mycket många kan fastna vid den bilden. Vi adderar allt fler synliga attribut, men också andra kriterier, till vår kravprofil till den perfekta partnern. Tror vi ens själva på att den perfekta personen finns där ute? Eller är det så, att det finns en perfekt person? Finns det bara EN? Och tänk om vi missar just den där personen. Tänk om han (eller hon) satt på den där bussen som jag precis missade. Eller att jag missade att ta kontakt med honom (eller henne) i ICA-kön, bara för att jag använder självscanning med automatisk utcheckning. Tänk om han (eller hon) gled in på Flustret förra helgen - fem minuter efter att jag hade gått där ifrån. Tänk om...

Tänk om jag kanske hade tagit mig en funderar till förut. Då kanske jag hade haft det hur bra som helst nu. Tänk om jag hade gjort något annorlunda...