Efter en lång promenad med A och Britta så var det ganska skönt att sätta sig i soffan och klämma två avsnitt av The Hills. En fantastisk serie om man vill drömma sig bort till glamour och "tonårsproblem"! Tyvärr så kom också ångesten över mig...

Varför måste mitt liv vara så trist? Varför drar jag inte bara - och lämnar allt det gråa och trista bakom mig? Och självklart så gjorde sig ensamheten påmind, eftersom halva tiden i avsnitten handlar om relationer... Just nu skulle jag bara behöva någon som håller om mig. Inte så mycket mer. Bara någon som sitter där bredvid mig i soffan när vi tittar på film, och någon som kliar mig i håret när jag ligger i knäet och slumrar. Någon att bara få hålla om.

Det är facinerande att känna det behover så starkt. Att verkligen fantisera om att få hålla om någon. Att få känna den där känslan som man har i kroppen när man står där, öga mot öga, med armarna omkring varandra och det är sekundrarna innan läpparna möts. Det måste nog vara den allra bästa stunden på jorden. När man vet att man kommer att få kyssa den där någon, men man är inte riktigt där - än. Den där känslan av spänning, nervositet, säkerhet toppat med det där härliga pirret i magen.