Tänk om det är så att den stora kärleken hela tiden har funnits där, rakt framför näsan!

Många säger att det oftast är just så. Någon som man har känt i hela sitt liv och inte ens tittat på med förhållande-ögonen, helt plötsligt blir ens livs stora kärlek. Helt oanande så smyger det sig på och en dag så vaknar man upp och inser att "det är ju den personen som jag vill ha! Varför har jag inte sett det förut?" Det kanske är någon som ramlar in och ut ur ditt liv i olika tidperioder, men en vacker dag så kliver personen in för att stanna. Och vad händer då? Hur går man från att vara vänner/bekanta till att vara i ett kärleksförhållande?

Jag tror att många underbart fantastiska personen går en förbi varje dag. Personer som man kanske vill ta kontakt med, men som man aldrig vågar gå fram till. Jag förstår inte hur vi kan tillåta oss själva att vara så fega så att vi faktiskt riskerar flertalet relationer - och då inte bara kärleksrelationer, utan helt fantastiska vänner. Vi vågar inte utsätta oss själva för risken för att få ett "nej" så vi ger oss inte ens chansen till ett "ja". Hur fel känns inte det?

Är det jante-lagen som är så inpräntat i våra huvuden så att vi inte vågar tro på oss själva och faktiskt inser att vi är värda något och att någon kan bli intresserad, och attraherad av oss? Eller är det bara en kultur som vi har byggt upp, för att vi i det svenska samhället är så rädda för att sticka ut - åt ena eller andra hållet - och stöta oss med andra. Herregud - säger jag bara. Vi missar så mycket, bara för att vi ska anpassa oss till människor som vi inte ens känner.

Om jag står på en busshållplats med, låt oss säga, 10 väntande blivande medpassagerare och ser en gör-snygg kille så vill jag ju antagligen inget annat än att gå fram och säga något jäkligt fyndigt (ja, egentligen så skulle jag väl kanske vilja hångla upp honom och ta med honom hem, men vi håller det på en realistisk nivå). Men a) jag är rädd för att han ska tycka att jag är konstig och dissa mig och b) jag är rädd för att de andra personerna som står kring oss ska tycka att jag är pinsam och "skämmas i mitt ställe". Nej, någon skulle kanske tycka att jag är rätt tuff som glider fram och snick-snackar lite, men den större delen av skaran skulle tycka att jag är rätt pinsam. För att nu bryta ner det hela lite till så när det gäller a) så kan jag egentligen bara få två utfall: 1) killen tycker att jag är rätt bäng och glider undan, alternativt säger att han inte är intresserad eller så 2) uppskattar han uppvaktningen och är jag riktigt skicklig (läs: röta/tur) så kanske vi tar kontakt igen. När det gäller nästa del b) så - what the fuck?!? Om det nu står 8 personer och stirrar ut mig för att jag glider fram och ger grabben en komplimang så skadar ju det aldrig mig i alla fall. Det är ju ändå ingen av dessa 8 som någonsin skulle våga gå fram till mig och berätta om hur pinsam jag var. Så det slipper jag ju. Då har vi alltså eliminerat b) egentligen. Vilket bara ger oss a) med utgången 1) eller 2).

Så jag vill slå ett slag för att våga ta kontakt. Våga flinga lite mer. Nu är det dessutom snart vår - och vi kan börja se "lööv in the sky". Mission in Passion's vårkampanj: Våga Flinga!