Det gjorde ont i hjärtat tidigare. Men så blev det en promenad till Salabacke och lite kaffe hos P. Så vi träffades dag 6 också! Och det han som bjöd in mig.

När jag var där så kändes det nästan som att jag var nära på att släppa taget. Inte för att jag ville, utan för att det kändes som att det kanske var dags. Jag behövde honom ikväll. Nej, fel. Jag behövde någon ikväll, och han var den första jag tänkte på och ville vara med. Men han skulle iväg. Och på något vänster så kändes det som att det var dags att släppa taget, bara lite grann - för att ge honom utrymme till att ta reda på vad han känner och vill. Men jag vågade. Jag vågade inte släppa taget, för att jag var inte säker på att han skulle kämpa. Fegt va!?!

Vi gjorde sällskap en bit sen. Höll handen, höll om varandra. Pussades. Som vanligt. Vi pratade om honom. Om hans kötid hos hyresbolaget som skulle kunna vara bra att ha om han skulle flytta till större för sin egen del eller för att flytta ihop med ett fruntimmer. Den senaste kommentaren efterföljdes av en arm runt midjan och en lätt kram.

Jag mår bättre nu i alla fall. Det kanske var lagom. Lite kaffe. Några kramar. Några pussar. Det var kanske det jag behövde.