Den enda gemensamma nämnaren som jag kan komma på genom alla åren är jag. Oavsett vad som har hänt - så har jag varit där. Jag är den enda gemensamma nämnaren i mitt liv.

Det kanske är fel att klandra mig själv. Det kanske inte är mitt fel att det alltid går snett. Men det tycks vara så att oavsett vad jag gör, eller vem jag träffar så blir det fel. Det är alltid någonting som är fel.

Det kanske handlar om att jag träffa fel killar, men då är det ju fortfarande jag som gör fel. Eller? För att oavsett så gör jag alltid det som jag tror är rätt, och oavsett om jag tvekar till en början så vågar jag kasta mig in i situationer - när jag känner att känslan finns där. Men hur kan jag ta så fel? Hur kan det bli så att jag står där själv i slutändan i alla fall?

"Du får jättegärna vara sådär nykär, men tyvärr så kommer du nog att vara ensam om det..." Tack och hejdå. Ensam kan jag vara på egen hand. Men återigen så är det jag. Det är jag som kommer att vara ensam om det. Det var jag som trodde att jag var fantastisk, men jag tog fel.