Imorgon är det dags att träffa P. Jag vet egentligen inte varför - om jag ska vara ärlig. I söndags så kändes det väldigt smart att vi bestämde att vi skulle ses, och prata. Men vad ska vi prata om, egentligen? Ska jag få höra igen att vi är på olika platser, när det gäller det känslomässiga planet? Det är ju ingenting revolutionerande jag kommer få höra. Sannolikheten att han kläcker ur sig att han under de senaste tre dagarna har insett att jag är hans stora kärlek är näst intill minimal. Rätt obefintlig faktiskt. Så därför så känns det ju som att hela grejen med att träffas i morgon är rätt onödig.

Nåja, jag får hoppas på att det inte drar ut på tiden allt för mycket. Så att jag får tid till att sova i min underbara säng!

Nej, så kall är jag inte. Jag vill nog inte träffa P bara för att jag vill inte att vi ska bestämma att vi inte ska ses någonting mer, alls. Så länge vi inte ses så kan vi bara låta det rinna ut i sanden och så länge ingenting har sagts, så har ju ingenting sagts. För att egentligen så vill jag ju träffa honom. Även om det bara är lite ibland. Och även om det kanske inte är på det sättet som jag egentligen vill att det ska vara. Men å andra sidan så är det bara dumt att utsätta hjärtat för det. För att förr eller senare så kommer det ju att skita sig totalt.

Så det är kanske lika bra att släppa taget redan nu. För att skona mig själv, det känns som att jag har varit med om tillräckligt det senaste året ändå.

Vad ska jag säga? Fuck allt!?! Det funkar alltid... Fuck allt! Jag vill ju bara bli lycklig.