Fan! Nu kan jag inte släppa tanken på honom.

Så länge har han bara varit en fantasi och ett minne. Min hjärna och mitt hjärta hade börjat inse att hoppet var ute. Att han inte fanns kvar i närheten av mig längre. Stockholm är en stor stad, så sannolikheten att vi springer på varandra är näst intill minimal. Men så stod han där. Vid busshållplatsen på Vaksala Torg. Han var i den lilla staden Uppsala. Där sannolikheten att springa på varandra är så otroligt mycket större.

Mina knän skakade idag när jag skulle på tåget. Tänk om han skulle vara där! Varför han nu egentligen skulle vara det? Med tanke på att han inte har varit där någon av gångerna tidigare...

Bilden av hans ansikte som en gång satt fastetsat på min näthinna har kommit tillbaka. Hur gör man för att släppa taget? Släppa taget om drömmen, och illusionen? För att det är nog allt det egentligen är. Alla män är svin - men han har inte tagit sig tillfället att visa det. Så jag kan inte avsky honom. Jag kan bara älska honom för den som jag hoppas och vill tro att han är.