*biip biip*
SMS: "Kött, kök och bar 19.30. Ses där!"

Det var där allting började. Han kunde inte ens ringa, utan han skickade ett sms. Vi har inte träffats på en vecka, och har planerat att träffas. Och allt jag får är ett sms som påminner om de man får från landstinget; "Påminnelse! Du har en tid hos husläkare... måndagen den..."

Under middagen så insåg jag att det är nog över nu. Det är för sent att bli nykär nu. Och i nuläget så är vi långt ifrån att bli nykära. Han ser inte på mig på det sättet. Inte längre. Vi var mer vänner än pojk- och flickvän. Vilket vi i och för sig inte är - eftersom "vi gjorde slut" för en månad sedan. Men jag behöver vara lite nykär. Jag behöver få känna mig sådär fantastisk som han fick mig att känna mig i början. Det räcker inte med att han säger att jag är fantastisk. Jag behöver få känna det också.

Efter en kväll på stan så slutade allting ganska odramatiskt. Inte så mycket känslor. Bara lite hångel. Åh vad jag önskade att han kunde ha sagt någonting. Att han hade saknat mig. Eller att han bara tyckte om mig. Men det kom aldrig. Han sa aldrig någonting. Han höll om mig. Men han sa aldrig någonting. Sen somnade han.

Dagen efter gav inte så mycket mer. Inte så mycket mer än några minuters tårar innan tåget gick. Tåget som jag skulle sitta på för att ta mig till jobbet. Vårt tåg - det har nog redan gått.

*biip biip*
SMS: "Jag vill inte göra dig ledsen!"
Nej, det tror inte jag heller. Men han vill inte heller göra mig lycklig. Han kanske vill se mig lycklig, men har inte viljan till att vara den som gör mig lycklig. Han har inte de känslorna som krävs för att göra mig lycklig. Han har ju inte ens saknat mig. Allt han har gjort är att ha bokat en biljett för att lämna landet, lämna kontinenten, över jul och nyår. Två och en halv vecka i USA, för att slippa vara med nära och kära över en av årets viktigaste högtider. Jag är inte ens inräknad i hans tillvaro. Varken i framtiden, eller ens nu.

Det är dags att släppa taget.