Hur najs är det att springa på pojken på stationen på väg till jobbet? - I vanliga fall hade det nog varit en mysig och trevlig upplevelse... Men den här gången så var det en pojke som luktade som bara pojkar kan göra efter en natt på soffan, som föregåtts av en del alkohol. De flesta flickorna vet vad det innebär...

Det var nog inte det som var värst egentligen. Utan jag kom på mig själv med att känna att jag inte passade in. Jag kände mig obekväm och inte alls rätt i situationen. Och kanske så var det till och med så att jag inte kände så mycket, inte så mycket mer än den hemska andedräkten. Jag funderade på det en bit mot tunnelbanan, om det handlade om att jag faktiskt inte hade några känslor, eller om det bara var så att den senaste tidens situationer, för både oss och bara mig, gjorde att jag inte riktigt var i stånd till att vara dökär.

Måste det vara så att det pirrar i magen varje gång som vi ses? Eller betyder att jag saknar honom någonting som räcker?

Just nu är det lite som det var i början. Jag saknade honom när han inte var där, men när han väl var där så funderade jag på om jag verkligen ville det. Men sen så blev det ju bra, och jag vågade släppa till. Men nu verkar det som att jag har gått tillbaka ett steg. Är det fel på mig? Eller är det bara en massa omständigheter som gör att jag avskärmar mig lite igen?

Varför ska jag vara så satans svår hela tiden?