Varför är det så läskigt att kalla varandra för pojkvän - flickvän? Betyder det ens någonting mer än att man träffas, och träffar ingen annan? För att det pratade vi ju om och kom fram till för ett tag sedan, att vi inte träffar någon annan... Men jag är inte flickvän?!?

Nej, okej. Jag ska inte klaga. Vi har träffats i en och en halv månad, från scratch. För en och en halv månad sedan så kallade han mig fantastisk. På riktigt. Det var då vi började träffas, nyktert och "på riktigt" med samtal och mat. Sedan dess så har vi träffats mer än vad som kanske är hälsosamt, och "korrekt". Men jag tycker om att somna brevid honom, och jag tycker framförallt om att vakna med honom vid min sida.

Ja, det tog ett litet tag innan det blev så bra. Nästan hela första månaden så var jag otroligt tveksam till det hela, och hela han var nog ingenting som jag hade tänkt mig. Men helt plötsligt så bara släppte det, och livet känns bara oförskämt bra när jag har honom bredvid mig.

Nu har vi börjat träffa varandras vänner. Mina har han sprungit på någon gång under de senaste två veckorna. Nu har jag också blivit presenterad för en av hans vänner. Inte som flickvän, utan bara som jag. Helt enkelt. Men hans vänner känner till mig. Men jag vet inte som vad.

Idag så pratade vi om mina bostadsplaner. Jag vill gärna bosätta mig närmre Stockholm, gärna innerstaden och/eller norrut. Det skulle dessutom vara passande för honom, på så sätt att jag kanske skulle få påhälsning ibland. Till slut så lyckades jag få veta vad han nästan hade råkat säga; men jag vet ju i och för sig inte var jag kommer att vara i framtiden... Men han insåg ganska snabbt att det då lät som att han planerade att vi fortfarande skulle träffas i framtiden. Och det skrämde honom. Vad är det som är läskigt?

Jag fattar också att vi har träffats för kort tid för att kanske ens fundera på någon form av framtid, samtidigt så finns det ju ingen anledning till att fortsätta träffas om man INTE tror att det kan finnas en framtid. Och även om vi skulle prata om framtiden som om vi trodde att vi skulle hålla för evigt så fattar vi väl båda två att saker och ting kan hända som förändrar det som är just nu. Men finns det någon anledning till att träffa någon om man är rädd för att se en framtid?

Jag kräver inte att bli kallad flickvän, för att det är inte det som är viktigt. Men jag vill ju gärna få tro att det i alla fall finns ett hopp om att det kan finnas en framtid, om allting fortsätter i den riktningen som det har gått i hittills. Situationerna blir ju näst intill löjliga efter ett tag... Det ska poneras att vi fortfarande träffas i slutet av sommaren och om det nu skulle vara så att vi i alla fall ses någon vecka till så kanske vi kan planera den som så... Hallå!?! Jag träffar dig för att jag tror att jag kommer att tycka om dig i slutet av sommaren också! Och ja, jag förväntar mig att vi ses nästa vecka också - för att du ger ett ganska starkt sken av att du vill det. Jag skulle kunna prata om dagen vi gifter oss, utan att tro att det måste bli så sen. Jag har i alla fall en tå kvar på jorden och förstår att man inte kan planera en framtid tillsammans efter en dryg månad. Men man måste väl ha tron på att det kommer att bli en framtid, eller?