Ibland så vill man bara vara liten och svag. Bara få känna sig som en liten flicka som kryper upp i knäet och känner sig trygg. Någon som torkar ens tårar och säger att det kommer att bli bra.

Inte för att man inte klarar av att reda ut situationen själv. Inte för att man inte orkar själv. Utan bara för att man behöver få känna sig liten och svag ibland. Man behöver få lite kramar och närhet ibland. Och det kan vara så otroligt skönt att bara få vara ledsen. Att kanske inte tänka rationellt en stund - utan bara få gråta.

Livet är orättvist ibland. Men jag håller tummarna på att "what goes around, comes around" förr eller senare. Det är väl kanske helt enkelt snarare senare än förr för mig bara. Och det är ju smällar man får ta.

Ibland så känns det bara som att jag måste vara så bra hela tiden. Jag måste lösa alla situationer hela tiden. Jag ska finnas till hands. Jag ska hjälpa. Jag ska alltid ställa upp. Men aldrig någonsin kräva någonting tillbaka, aldrig någonsin klaga. Men var kommer den skuldkänslan ifrån? Vad är det jag betalar av hela tiden? Varför känner jag inte att jag är värd att vara lycklig? Varför måste jag tro att min lycka grundar sig på att jag hjälper andra till att bli lyckliga? Jag kommer ju att gå under själv, bara för att hjälpa andra till att inte ens snubbla.

Men jag har min underbaraste Britta. Den allra finaste och mest underbara. Hon gör mig lycklig. Hon ger mig någonting att hålla ut för. Hon ger mig styrka till att fortsätta. Med henne kan jag känna mig liten och svag - hon klandrar mig inte. Hon kryper bara närmre intill och suckar med huvudet på min mage. Älskade underbara Britta. Tänk om du kunde prata, så du kunde säga att det kommer att lösa sig...



Bild lånad från http://blogg.aftonbladet.se/