Hur orättvist är inte livet ibland?!

Jag står där och får höra gång på gång vad jag betyder för dig som betyder så mycket för m. Men varje gång man får höra hur speciell man är - så kommer följdfrågan "varför är du inte med mig då?" Med samma svar varje gång - jag vet inte.

"Jag vill inte göra någon ledsen."
Men förr eller senare så kommer någon att bli ledsen. Och fortsätter det såhär så är det jag - den som du säger att du verkligen inte vill göra ledsen. Men vi vet ju båda två att det är jag som går. Det är jag som måste ge vika. Det är ju jag som är nummer två. Och oavsett hur mycket du försöker förklara för mig att det inte är så - att du ska göra någonting åt det, så är det ju såhär det är just nu. Det är ju jag som kommer att bli ledsen.

Menar du det du säger, eller är det bara snack?