Jag vill ju gärna säga som Meredith Gray säger i Grays Anatomy: "Pick me. Choose me!"

Men jag vet att om jag ber honom välja, så kommer han inte att välja mig. Inte för att han inte vill ha mig, inte för att känslorna inte finns där. Men han kommer inte att välja mig för att han är rädd. Rädd för att jag inte ska finnas där. Det är jag som kommer att bli bortvald. Fastän vi båda två vet att det är rätt. Det är ju vi. Det bara är så.

Men det är väl som vanligt. Tiden är inte den rätta. Inte just nu. Det har inte varit rätt läge 1,5 år. Och antagligen så kommer det aldrig att bli rätt läge.

Men han har sagt till mig att han ska "fixa det". Att det är mig han vill vara med. Och det är mig han visar upp för sina vänner när vi är ute på krogen. Det är mig han letar efter. Men ändå så sover jag själv på nätterna. Alla ord, men ändå ensamhet.

Det är kanske dags att bläddra igenom "He's just not that into you" igen. Men det kommer alltid att komma tillbaka till att ställa det där ultimatumet. Förr eller senare som kommer jag att vara tvungen att ställa det. Precis som jag gjorde en gång förut. Och jag vet - att han kommer inte att välja mig. Inte för att han inte vill - utan för att han är rädd. Rädslan för någonting som är så bra är min stora fiende just nu.

Han förstår att jag kanske inte kommer att kunna vänta. Att han beudrar mig för att jag accepterar nuläget, men samtidigt förstår att jag kanske inte kommer att kunna vänta på honom. Be mig bara att vänta, så kommer jag att göra det - dessvärre. Men be mig bara att vänta så kommer jag att finnas där, ett tag till. Men jag måste få veta varför. Jag måste få veta något mer än att han är och alltid har varit kär i mig. Jag måste få mer än de där kramarna och kyssarna jag får de gånger som vi ses. Jag måste få någonting mer för att kunna vänta. Ändå så vet jag att jag kommer ju att göra det - vänta.


Bild lånad från: www.motherreader.com/2006_02_01_archive.html