"Ja, det skulle vara gott med en kaffe från McDonald's här borta."
"Jag tycker att vi går hem till mig och dricker kaffe! Jag bor nära..."
"Njae. Jag måste hem och lägga mig snart, och dessutom så är jag väldigt sugen på en kaffe från just McDonald's."

...det går några sekunder...

"Annars så kan jag följa med dig hem en snabbis och dricka lite kaffe?"
"Njae. Jag har faktiskt varit sugen på en latte från McDonald's hela dagen. Och när jag kommer hem så ska jag gå och lägga mig på en gång."

...det går några fler sekunder...

"Nä. Jag tycker att vi går hem till mig och dricker kaffe!"

Sällskapet var trevligt - men jag ville ändå hålla det på en neutral nivå. Jag trevade mig fortfarande fram och försökte känna efter hur jag faktiskt kände i situationen. Jag gav både mig själv och honom en chans till att faktiskt bara ta det lugnt och se vad som händer. Inte stressa fram något.

Jag vet hur jag fungerar. Är någon "på" då lägger jag ganska ofta benen på ryggen, speciellt om det är någon som inte automatiskt passar in i min kravprofil. Skulle den här personen däremot "spela lite svår" så skulle jag komma springandes direkt. Det var ungefär det som hade hänt här. Tidigare situationer hade lett till att jag just hade lagt benen på ryggen. Men nu, flertalet år senare så var jag mogen och tyckte att jag kunde ge det en chans. En långsam chans. Tyvärr så blev det för mycket på en gång. Jag ryggade snabbare än kvickt. Efter ett snabbt möte på gymet så kände jag mig dock "dissad" och genast blev det mycker mer intressant att höra av sig!

Tyvärr så gick solen ner lika fort som den gick upp. Den kraschade dessvärre. Synd på en annars fin, och rätt snygg, kille!







...bilden på kaffemuggen kommer från schandermedia.se/blogg/