*Pling*
Ett sms.
Jag viker upp telefonen. Ler. Läser. Svarar.
.
.
.
*Pling*
Ett sms.
Samma procedur som förra gången. Öppnar. Ler. Läser. Svarar.
.
.
.
*Pling*
Igen.

Och det är så det är. Några sms. Några "löften" om någonting, i framtiden. Vaga löften för att upprätthålla ett intresse, men inga faktiskt situationer i nuläget.

Hur kommer det sig? Att man å ena sidan vill - det är därför man håller kontakten, lagom mycket för att den andra inte ska tröttna. Men att man å andra sidan inte vill ändå, eller inte kan - det är därför som det inte blir mer än att hålla kontakten och ge vaga löften. Men hur tar man det steget längre? Steget till där det verkligen händer någonting - någonting åt ena eller andra hållet. Att den ena eller den andra parten inser att det aldrig kommer att bli mer än vad det är idag och väljer att gå vidare. Eller att dena ena parten bestämmer sig för att "nu är det dags".

Cirka ett och ett halvt år har det gått nu. Sedan första kontakten. Efter det så har det varit mer eller mindre regelbundet som vi har "sprungit på varandra" på helgerna. Det har varit mer eller mindre planerat. Ett uppehåll för att jag hade ett förhållande, men så snart det tog slut så återupptogs kontakten - det kommer alltid tillbaka.

Vad är problemet? Vad är det som stoppar? Jag vet ju att han vill. Jag vet att han vet att jag vill. Men ändå så är det stiltje. Hela tiden.

Varför fungerar vi så? Att ha kakan men ändå vilja äta den. Är det ett vanligt mänskligt beteende, eller är det bara enstaka fall? Jag vill inte spara - jag vill äta kakan!