Vad är det vi är ute efter, egentligen?

Är det den himlastormande-fjärilar-i-magen-passionen, eller är det den trygga säkra kärleken? Vi letar hela tiden efter en kärlek som vi vill ska finnas där, livet ut. Men letar vi på rätt ställe? Vi söker med ljus och lykta efter passionen. De himlastormande känslorna som gör att vi blir alldeles till oss så att tid och rum upphör. Det är helt fantastiskt - ett tag. Sen försvinner passionen, och resten av förhållandet. Man har varit så uppe i passionen så att man har glömt bort att lära känna varandra, så när passionen försvinner så finns det ingenting kvar. Och så blir vi förtvivlade över att vi aldrig hittar någon...

Men vi kanske letar på fel ställe. Det kanske inte är passionen vi ska leta efter - om vi inte är medvetna om vad den innebär. Det kanske är tryggheten vi ska leta efter. Någon som man kan se sig själv tillsammans med i fem - tio - tjugo år. Någon som man vet kommer att finnas där. Någon som kompletterar en själv. Går inte det att hitta i passionen? Är det någon som har funnt passionen och sedan vaknat upp och haft en djup, förstående och förlåtande kärlek? Eller är det bara på film som sånt händer?

Jag tror i alla fall att man inte kan leta i passionen. Den måste upplevas, för att man måste kunna känna igen känslan. Jag tror att passionen finns i alla förhållanden, jag tror bara att det är bättre att spara den tills man känner varandra. Det är en härlig start, men förödande.

Är livslång kärlek någonting som ska växa fram? Är det helt omöjligt att hitta någon och "veta att jag vill spendera resten av mitt liv med den här personen"? Eller händer det på riktigt - inte bara i film? Men det kanske är så, att ska det hålla livet ut, så måste man lägga en bra grund. Precis som när man bygger ett hus. Ska det stå stabilt i åratal, så måste man ha en stadig grund, som måste få ta sin tid att gjuta. Man måste kanske till och med göra undersökningar innan för att se om det ens är värt att gjuta grunden på den aktuella platsen. Och när väl grunden finns där, så kan man tillsammans börja bygga huset. Välja färg på fasaden, och tapeter i vardagsrummet. Man bygger upp hemmet (läs: förhållandet) tillsaammans steg för steg. Sen står det där, i regn och rusk. I solsken. Sommar som vinter. Huset (återigen läs: förhållandet) måste underhållas år efter år, men gör man också det regelbundet så blir det så mycket enklare.

Jag tror jag vill ha ett hus (sista gången nu - läs: förhållande). Jag vill inte ha något "tillfälligt boende" trots att det ligger mitt i smeten och skapar möjligheter för "living the dream". Jag bygger nog hellre mitt hus...