Livets stora fråga, eller i alla fall en av de stora frågorna; om en kvinna väljer att göra abort - bör hon berätta detta för den "inte blivande" pappan?

Tyvärr så fick övandet av "tillverkningen" lida för samtalsämnet. När är det passande att berätta för en partner om man har valt att göra abort eller inte? Finns det några rätt eller fel? Hur mycket har mannen med det att göra, egentligen?

Text taget från http://louisep.com/alpha/abort
ARM - Aborträttsmotståndare

Arm :

Abort är Mord.

En uppsättning DNA räcker för att tillskriva redan zygoten individuella rättigheter - och genom att klassa den som individ innebär en abort ett första gradens mord.

Våldtäkter. Ofta hävdas att offer för våldtäkter skulle kunna undantas från abortlagstiftning - men det är ju att underkänna det första argumentet. Oavsett hur en zygot skapats är det frågan om mord om det dödas och oavsett när (zygot, embryo eller foster, dvs. oavsett om det är frågan om ``dagen efter piller'' eller en sen abort.)

Fosterutveckling. Människofostrets fysiska utveckling fokuseras ganska ofta på - i syfte att visa dess mänskliga drag (utveckling av tumme, hjärnvågor, etc). Men denna utveckling är med deras egna argument irrelevant eftersom zygoten redan tillskrivits individuella egenskaper. Snarare stärker det Arf då utvecklingen snarare visar dess potentialitet och inte en faktisk individ med individuella rättigheter.

Ansvar. Till fostrets fördel brukar frågan om ansvar hävdas, man menar att det är kvinnans ansvar. Man menar a) att kvinnan har skyldigheter visavi fostret - eftersom fostret ÄR betraktat som en individ med rättigheter. Frågan blir då; är fostret en individ med skyldigheter och ansvar? b) Kvinnan anses vara ansvarig för hennes handlingar som vilken annan människa måste ta ansvar för sina handlingar. Att ta sitt ansvar kan även inbegripa att göra abort.

Men var går gränsen för kvinnans ansvar? Att välja bort sitt barn för att förutsättningarna för en dräglig uppväxt inte finns - betyder det att man inte tar sitt ansvar? Jag skulle nog tycka ganska precis tvärt om. Jag kan aldrig någonsin säga hur min tillvaro ser ut om fem år, kanske inte ens om nio månader (om jag inte befinner mig på någon anstalt där jag faktiskt vet hur läget ser ut) vilket gör att det är ganska svårt att fatta ett beslut utifrån det. Men jag kan ändå som vuxen vara medveten om hur förutsättningarna ser ut för den närmaste framtiden.

Vi hör ganska ofta att det är föräldrarnas fel att ungarna blir som de blir. För att? För att de vuxna inte tar sitt ansvar. För att det är de vuxna som är vuxna, som måste fatta de ansvarsfulla och vuxna besluten. Borde inte det även gälla för ett foster i frågan om abort? För att om vi bortser från att det är en individ som inte klarar sig utan moderns kropp de första månaderna så är det "bara" ett barn, som inte är moget nog att fatta egna beslut (av förklarliga skäl). Då borde ju jag son vuxen vara den som ska fatta det vuxna beslutet, eller?

Jag tror att abortfrågan, i ställningstagandet rätt eller fel, kan diskuteras i all oändlighet. Jag vill nog i alla fall ta ställning för kvinnan som står i valet och kvalet. Oavsett vad människor fattar för beslut, så hoppas jag att det är det rätta, för just dem. För att oavsett av vilken anledning som man väljer att göra abort, eller inte, så är det upp till kvinnan att leva med det. Jag tror inte att det är lätt för någon att välja bort någonting som skulle kunna bli ett barn.

Men då kommer ju den stora följdfrågan - måste mannen få veta? Det är nog här frågan hettar till ordentligt. Har mannen rätt att veta, eller inte? Ska jag ta ställning här också? Njae. Jag tror inte att det går. Jag kan bara spekulera i hur mitt liv ser ut precis just nu, och hur mina ställningstaganden ligger utifrån min emetionella status ser ut just nu. Det har funnits ex som jag inte skulle ha haft något problem med att berätta om en graviditet, och där jag antagligen skulle ha behållit barnet trots att relationen var över. Jag har även varit i relationer där jag är tacksam för att jag inte hamnade i valet, för att jag är idag oändligt tacksam över att jag inte har barn med den berörda personen som fader. Jag har även varit i situationen där jag skulle behålla barnet, men välja att inte berätta det för fadern - till en början. Jag anser att alla barn har rätt till att få veta vem som är mor respektive far (om vi även täcker in adoption), däremot så kanske det inte är det bästa för någon av parterna om samtliga är involverade från första början. Skulle någon av parterna däremot avsäga sig ansvaret, så anser jag även att detta sker på obestämd tid. Väljer du att adoptera bort ditt barn, så är det upp till barnet att leta upp dig sen - don't mess with the kid anymore. Och idag, just nu, så skulle jag nog välja att inte behålla barnet - och antagligen inte berätta det för den "inte blivande fadern". Jag anser inte att fler ska behöva lida över vetskapen om mitt beslut. I vissa situationer så sårar hela sanningen mer, än att bara undanhålla den. Jag skulle nog aldrig ljuga om ämnet, men jag anser inte att det är någon annan som kan fatta ett sådant beslut - förutom kvinnan själv. Det är trots allt kvinnan som måste leva med valet - oavsett vilket det är.

Så, kort och gott:
Aborträtt - absolut! Däremot så bör det kanske pratas mer om det, framförallt när det kommer till konsekvenser, både mentalt och fysiskt. Mer förebyggande information om abortion än "bara" det som medföljer i perioden mellan beslut och genomförandet.
Berätta för fadern - Upp till situationen. Tänk på dig själv lite och fundera på vad situationen innebär... Det finns nog inga rätt eller fel.




Bild lånad från www.reecoy.com/blog2/?p=494