Fan!
Jag börjar gilla killen. Tror jag. Eller?

Vi har träffats någon månad nu. Allting började med en kväll på det beryktade Flustret. Han kom fram till mig på dansgolvet (som jag tror att jag har beskrivit någon gång tidigare här) och förklarade för mig hur fantastisk jag var. Det dög för mig just då, och jag gav mig själv (och honom) ett litet strul. Av någon anledning så blev han dock omtalad några gånger under veckan och fick smeknamnet "Fantastisk", av förklarliga skäl. Det är ju mycket enklare att namnge någon utifrån situation...

Veckan gick och det blev åter helg. Självklart så hoppades jag lite på att "Fantastisk" skulle vara på plats, som förra helgen, så att jag skulle få en möjlighet till att se vem det faktiskt var. Dessutom så är jag ganska dålig på det här med "engångs-grejjer" och vill nog gärna ge det möjligheten till någonting mer. Jag hade ju dessutom för mig att han var rätt så snygg, så om inte annat så skulle han kanske få lite something something även den här kvällen. Till sist så såg jag honom, på dansgolvet. Han såg mig också. Jaha? Det tog ett tag innan han kom fram till mig, utanför dansgolvet, och förklarade att jag inte fick försvinna igen utan att lämna mitt nummer. Och så gick han. Jag hade lite svårt att nå fram till "Fantastisk" eftersom jag hade "Snickaren" vid min sida nästan hela kvällen, för ovanlighetens skull, dessvärre just den här kvällen. Till sist fick jag dock lite spejs och lyckades leta rätt på "Fantastisk" för att snabb-snacka, byta nummer och sedan ursäkta mig med att väninnorna väntade.

Sen började vi, jag och "Fantastisk", med en promenad. Och middag. Och efter det så har det rullat på. Vi har konstaterat att vi båda för tillfället inte träffar någon annan... Och jag tror att jag fattar varför. För att jag gillar killen.

Fan! Fan? Fan!
För att jag vill inte att det ska vara någon form av re-bound. Och jag vill nog faktiskt vara lite singel ett tag. Inte för att jag är direkt bra på det. Men jag trivs ganska bra med att skita i pojkar och bara göra som jag själv vill. Bara lite i alla fall. Och jag vill inte bli "inlurad" i någonting bara för att det är helt fantastiskt att få känna sig fantastisk hela tiden. Att få höra att man är vacker när man vaknar på morgonen, med gårdagens smink fortfarande utkletat i ansiktet. Att få komma in efter en löprunda och ändå få känna sig attraktiv och vacker.

Ja, visst förtjänar jag väl det här? Men är det verkligen schysst att "ta emot" om jag inte är säker på att jag vill satsa fullt ut? För jag någon bakom ljuset? Och om jag för någon bakom ljuset så är jag faktiskt inte ens säker på just nu att det är honom, det kan lika gärna vara jag. Det kan ju faktiskt vara så att jag lurar mig själv till att misstänka och misstro någonting som kanske är bra.

Jag kommer på mig själv med att tänka på honom. Att kanske till och med sakna honom lite. Fastän jag för bara några timmar sedan surade över hans (för mig just då uppfattade som nedvärderande små) klappar på rumpan. Och ett litet sting av besvikelse över att vi inte kommer att ses så mycket imorgon heller, om ens någonting. Fan! Håller jag på och faller lite? Och om jag gör det, är det okej att bara glida med ett tag, även om jag inte är säker på att det är det jag vill? För att så länge som jag inte är säker på motsatsen så är det väl inte orättvist mot någon?