Vi möttes. Jag hade min uniform på mig. Jag skämtade om det. Du log. Men senare så fick jag höra att du hade skämts över mig, och tittat på de "snygga tjejerna, med schyssta kläder och snyggt sminkade". Du hade skämts över mig flera gånger. Speciellt när jag var bekväm och utan smink. Är det inte då jag borde vara fantastisk?

Efter ett tag vande du dig och kom nästan till och med att uppskatta att jag vågade vara mig själv. Att jag inte behövde bry mig om vad alla andra tyckte. Men det blev bara nästan. Du klarade aldrig av det. Du fortsatte att hoppas på att jag skulle bli den som du hoppades på. Som de tjejerna du såg bakom mig den där gången. Den där gången som vi träffades. Även om du började få känslor för mig - så skulle jag aldrig passa in i din verklighet. För att jag är inte sådan. Jag sminkar mig inte för att du tycker att jag är snygg så, jag sminkar mig för att du tycker att jag är vacker utan smink. Du borde ha tyckt att jag var vacker när jag bara var jag. Du borde ha älskat mig när jag var naken och avskalad. Men det gjorde du inte, däremot så trodde jag att jag skulle kunna anpassa mig. Jag hade fel.

Jag har insett nu att jag förtjänar att vara fantastisk. Jag är vacker när jag är naken och osminkad. Andra tjejer märks inte när jag är i närheten. Jag är fantastisk när jag klär mig i mjukiskläder, och likaså när jag klär upp mig. Jag får vara någons prinsessa - jag får vara bara jag, för att det räcker. Jag förtjänar att vara fantastisk.

Men hur kommer det då att jag saknar dig, trots att det bara var tanken på vem jag skulle kunna vara som gjorde mig fantastisk. Men jag antar att jag kommer över det förr eller senare. Bara jag får vara lite fantastisk just nu. Bara lite fantastisk...