Hur kommer det sig att vi kvinnor alltid ska anpassa oss?

Efter många och långa samtal med vänner och bekanta så kan jag nog göra en relativt generell bedömning; vi kvinnor anpassar oss i början av en relation, i större utsträckning än männen.Vi gör små kompromisser som till slut leder till att vi måste ta ett djupt andetag och berätta sanningen om, eller gå därifrån och lämna förhållandet. Jag menar inte att det är rätt eller fel, även männen gör kompromisser med sig själva för att framstå mer intressanta. Den stora skillnaden är bara att kvinnor kompromissar för att ge mannen det lilla extra. Att ställa in den där fikan med väninnorna är inga konstigheter, för att för henne är det självklart att vara med mannen och att uppvakta honom, som alldeles för ofta innebär att hon tar hand om honom. Medans för mannen så är vardagen mer viktig, och polarna behöver inte prioriteras bort. Det är nog ganska lite som behöver prioriteras bort egentligen, för att hon finns ju där och uppvaktar honom.

Det är väldigt generaliserat, jag vet. Men tyvärr så har det hänt både mig och mina vänner alldeles för många gånger. Eller så träffar vi bara fel killar? Men hur kommer det sig då att vi ska vara så himla "bra", nästan pretto, bara för att vi träffar någon ny kille? De känner oss ju inte ändå, så varför ge någon drömbild av oss själva som vi inte kan hålla i längden?

Jag har faktiskt för första gången gett den nakna sanningen. I det senaste förhållandet gjorde jag precis tvärt om, och hade nog gärna fortsatt charaderna bra länge till, men vardagen gick inte ihop till slut. Mitt riktiga jag kom ifatt mig, och helt plötsligt så insåg jag att det som var jag, och det som var min charm, var som bortfluget. Så nu har jag gett allting fingret och är mig själv, nästan till det extrema åt andra hållet. Men om jag kan bli älskad för mitt "fula jag" så måste det ju vara rätt, eller? Jag har i alla fall varit helt ärlig om alla mina små neuroser, allting från att jag inte uppskattar att man ligger med kläder på i sängen utan att dra över täcket till att det stör mig när någon annan stöka och skitar ner i mitt kök. När jag är på dåligt humör så säger jag det. När jag har mens så säger jag det. Vill jag inte ha sex så säger jag det också, rakt ut. Jag säger den nakna sanningen, på en gång. Jag tycker att morgonlukten i munnen är det värsta som finns, och anser att jag är ganska schysst som faktiskt ger grabben en chans att ågärda det istället för att bara avsluta det hela. Och han är kvar! Vad faen?! En kille som tycker att jag är helt fantastisk - fastän jag är brutalt ärlig, och inte alltid luktar blomsteräng. Jag tror till och med att han förstår att jag bajsar, pruttar och rapar ibland - även om jag inte gör det inför honom. Jag har krossat illusionen, jag är på riktigt. Till och med lite värre, för att om han är kvar så blir det ju bara bättre...

Jag är jag. Min vänner och mitt liv är viktigt. Jag ger honom en chans att vara delaktig i mitt liv, och jag kanske till och med intresserar mig för hans liv. Men framför allt, jag behåller mitt liv. Utan ett eget liv så har jag ju ingenting att dela med mig av, eller hur!? Keep it real!