Idag fick jag frågan igen, nu av lillebror. Och jag svarar likadant varje gång; "Ja,  nej, eller, jag vet inte. Jag gillar ju killen, men..."

Jag vet faktiskt inte vad jag är rädd för. Som sagt, jag gillar ju killen, men... Men jag tror nog bara att det är själva delen som kallas för förhållande som känns jobbig just nu. Inte för att förhållandet i sig är jobbigt, men jag är less på att bryta upp förhållanden. Jag tycker att det känns bra nu. Nu när det är lagom odefinierbart. Ingenting är fastställt. Vi träffas bara.

Sen att vi träffas mer än bara på helgerna, och att vi faktisk har gått till att ringa varandra, och nästan till och med till att stämma av veckorna för att kunna planera in när vi ska ses. Vi är ju typ tillsammans, fastän jag inte vill låta det vara riktigt så än. Vi träffas bara, ett tag till...

Vad är det då som är så jobbigt med hela förhållande-grejjen? Vad är det jag är rädd för? Jag vet nog inte ens det själv. Men jag tror nog att jag är trött på förhållanden som inte kommer någonstans. Förhållanden som bara tar slut. Jag vill inte ha fler förhållanden som tar slut. Jag vill att det ska vara på riktigt nu. Nästa gång jag är tillsammans med någon så vill jag att det ska vara på riktigt, på något sätt. Jag vet, alla klyschorna som handlar om att man inte direkt blir yngre. Det är väl i och för sig sant, men jag känner ingen stress över att flytta ihop, gifta mig och skaffa barn. Men jag orkar inte heller med att hålla på och dutta runt hur länge som helst. Jag vill att det ska finnas en viss känsla för att det faktiskt ska leda dit, förr eller senare. Jag är nog inte rädd för att det antingen kommer om ett antal år, eller om det händer i morgon. Men jag är nog ganska redo för att ha det på riktigt - eller så skiter jag i det överhuvudtaget.

Är det någon tidig 30-års-kris jag har hamnat i, eller är jag fullt normal? Vuxen kanske?