Vi fortsätter lite på ämnet - eller boken "He's just not that into you" av Greg behendt & Liz Tuccillo.

"100% of the guys polled told us they would have no problems marrying a woman who they were postive was the love of their life. One man answered; What kind of a knucklehead has a problem marrying the love of his life?"

Och är det inte så? Alla människor, oavsett kön, måste ju vara dumma i huvudet om man inte vill äkta sitt livs kärlek. Så med enkelt logiskt resonemang så måste vi då komma ganska snabbt till slutsatsen att om någon av parterna tvekar så är det inte sitt livs kärlek. Eller?

"P.S.: Don't spend your time on and give your heart to any guy who makes you wonder about anything related to his feelings for you."

Och det måste ju verkligen stämma! Någon som älskar dig borde aldrig ge dig en anledning till att tveka på detta. Man kan ha sina ups-and-downs, absolut, men kärleken finns ju ändå där - det är väl därför som det är just ups-and-downs och inte on-or-off.

Ärligt talat så var väl inte tanken att det här inlägget skulle handla om att gifta sig eller inte, utan det bakomliggande orsaken till äktenskapet. De äkta känslorna, eller inte. Jag har hittills under mina "aktiva förhållande-år" aldrig haft något problem med att ta ett eller två initiativ. Jag har inte ansett att det är någonting fel med att jag ringer det första samtalet, eller skickar det första sms'et. Men jag har börjat upptäcka den andra sidan. För första gången så har jag inte varit den som tog första initiativet. Vilket i sig kändes otroligt skumt för mig. Men, det är verkligen en otrolig skillnad! Helt plötsligt, och antagligen för första gången (med undantag för allra första pojkvännen) så är jag fantastisk. Och svår att slita sig ifrån. Och vacker. Och åtråvärd. Och jag får dessutom höra det.

Många tjejer skulle nog falla för det ganska snabbt och bli döförälskade. Det kanske jag gör, å ena sidan, men å andra sidan så blir jag skitskraj. Förtjänar jag verkligen det? Och framförallt, är det verkligen på riktigt? Det värsta är nog att min första instinkt är att lägga benen på ryggen och springa. Mina första tankar är att det är något lurt på gång. Är det för att jag inte är van, eller är det för att det är otroligt skrämmande när det är på riktigt? Eller är det samhället som har fått oss kvinnor att tro att vi också kan ta initiativ, beröva mannen hans viktigaste tillgång - sin manlighet? Nej, manligheten innebär inte ensamrätt på initiativ, men det borde ge honom åtminstonde en chans till att få vara först och faktiskt försöka få bevisa sin plats i människosläktets funktion. För att vi är ju trots allt individer av människosläktet i första hand. En djurart, krasst sett. Och i djurriket så vill kvinnorna ha en alpha-hanne (för er män så vill jag tipsa om några som kan det där om alfahannar: Charismatic Revolution) som kan skydda henne, inte för att hon inte kan klara sig själv, utan för att det är så evelutionen har skapat oss. Face it - Don't fight it.

Och det är kanske precis det som jag borde jag göra: face it - Don't fight it.