Jag trodde att jag hade kommit ur allt det här. Analyserande och funderande kring relationer och känslor. Jag trodde att det var min tur att uppleva och leva det istället. Men det ser inte ljusar ut än att jag blir kvar här ett tag till...

Det är faen inte rättvist! När i helvete är det min tur? Eller rättare sagt, när ska jag våga lita på det utan att det faller och jag blir sårad? När ska det sluta göra ont i hjärtat?

Det lättaste är kanske bara att skita i det. Japp. Vi kör så.