Vissa människor man möter är sådana som man bara önskar att man var kär i. Det skulle göra livet så mycket enklare. Men tyvärr så väljer man ju inte sånt själv. Hjärtat har tydligen sin egen grej för sig. Och just nu så gör det lite ont att det är så. Men, som sagt, man vänjer ju sig till slut. Det handlar bara om att ha lite karenstid.

Det bästa är egentligen att bara hålla sig jävligt långt borta och tänka på annat. Habituering. Utsätta sig för lidandet konsekvent tills man vänjer sig vid känslan och den inte längre påverkar tillvaron.

Men det värsta är ju att jag inte vill hålla mig borta. Jag vill inte vänja mig vid känslan.