Jag mådde ganska bra igår. Men jag kanske misstog mig. För att i natt så blev det inte många timmars sömn.

Om man är ensam när man är frisk - så är man absolut INTE mindre ensam när man blir sjuk. Man blir brutalt påmind som sin ensamhet. Det tog ett tag att somna igår. Kroppen ville inte vila. Efter två timmar så vaknar jag och hostar sönder mig. Efter ett tag somnar jag om, trött av allt hostande. Två-tre timmar senare så vaknar jag igen. Av samma anledning. Sen somnar jag till sist, utmattad.

Nu har jag äntligen kommit hem från Gränby. Tror att det tog en timme att vingla dit på darriga ben. Efter ett tag så kom jag äntligen till apoteket, efter att ha stannat och vilat vid varje parkbänk - för att stilla yrseln. Inne på apoteket så skulle de snälla tanterna där hjälpa till, samtidigt som jag står och svettas i panik över att jag mår så risigt. Det var nog länge sedan jag var så lycklig över att få komma hem.

Jag ska nog försöka sova lite nu, har tagit hostmedicin så att jag får sova några timmar.

Jag HATAR att vara SJUK!

Jag vill ha någon som kommer med te, överdoserat med honung. Någon som häller i mig vatten när hostan är som värst. Någon som håller om mig när jag är utmattad av hostandet. Jag HATAR att vara SJUK och ENSAM! Jag har som tur är ingen feber. Så det är ingen gris-sjuka. Puh!