Jag vet inte, men det kanske bara är jag?! Och det är nog därför som jag inte gör någonting åt det. Än. Jag behöver nog få lite distans och fundera på saker och ting innan jag bestämmer mig i en fråga, som kanske inte ens är en fråga att besvara.

Jag vet inte hur mycket jag vill sätt ord på det, egentligen. För att jag vill inte att det ska bli för mycket på riktigt. För att egentligen så är det ju ingenting - men det kanske är just det som är problemet.

Jag behöver få, för att kunna ge. Jag behöver få höra, för att kunna säga. Jag behöver känna, för att kunna ge känslan. Ge mig en vattendroppe - så kan jag skapa dig en regnbåge.

Som sagt, jag känner mig bara otroligt ensam just nu. Trots att jag vet att jag inte är det. Och det är nog det som gör att känslan är mer skrämmande. Det är som att jag skulle stå i mitt eget lilla lusthus, se mitt eget liv hända runt omkring men inte kunna lämna min plats. Vissa dagar är det trevligt att stå där, andra dagar inte. Men jag vet inte hur jag ska ta mig därifrån. Jag vet inte vad som saknas. För att egentligen så har jag ju det ganska bra just nu. Kan jag inte bara få stå stilla och uppskatta det nu ett tag? Vad är det jag strävar efter? Vad är det jag vill?

Ge mig några dagar så kanske jag kan lista ut det... Eller så är det bara jag som mår lite konstigt just nu. Det kanske inte är något stort eller dramatiskt. Det kanske inte ens är någonting att bry sig om. Det kanske bara är en fas. Det kanske bara är lite pollen i luften som får mig att må konstigt - och jag fäster mig vid det mer än vad jag borde. Det kanske bara är jag... Det kanske bara är jag som är lite väl dramatisk just nu.

Jag lovar, jag ska ge mig lite tid innan jag fattar något större beslut.

...så vaknade jag upp till en ny dag, och startade dagen med att börja fundera. Det är så mycket som är så bra just nu, samtidigt som jag inte vet vad jag vill. Eller så vet jag precis vad jag vill, men ändå inte.

Eller så är det bara så att jag trodde att en del skulle vara annorlunda än vad det egentligen är, samtidigt som jag är jäkligt nöjd med hur det faktiskt är. Jag känner att allting jag känner är så dubbelt, tvetydigt. Ena stunden så är allting så bra, för att sedan helt plötsligt bli precis det som sörjer mig.

Just precis här och nu så känner jag mig otroligt ensam. Det är så mycket som har förändrats, ändå inte så mycket. Och för första gången i mitt liv, när jag har möjlighet till förändring, så vet jag inte ens om jag vill ha det. Det kanske är det som tynger mig. Att jag inte står där jag trodde att jag stod. Att jag har börjat inse att det finns saker som jag värderar, önskar mig och strävar emot - som jag inte trodde om mig själv. Jag vet inte om jag är så nöjd med att jag har insett att jag är ganska nöjd just nu. Jag har det jag vill ha, och behöver. Jag har ingen manisk strävan efter någonting mer - trots att det alltid har varit min "grej".

Jag tycker dock att det är tråkigt att vara lite ensam i det jag vill.