...så vaknade jag upp till en ny dag, och startade dagen med att börja fundera. Det är så mycket som är så bra just nu, samtidigt som jag inte vet vad jag vill. Eller så vet jag precis vad jag vill, men ändå inte.

Eller så är det bara så att jag trodde att en del skulle vara annorlunda än vad det egentligen är, samtidigt som jag är jäkligt nöjd med hur det faktiskt är. Jag känner att allting jag känner är så dubbelt, tvetydigt. Ena stunden så är allting så bra, för att sedan helt plötsligt bli precis det som sörjer mig.

Just precis här och nu så känner jag mig otroligt ensam. Det är så mycket som har förändrats, ändå inte så mycket. Och för första gången i mitt liv, när jag har möjlighet till förändring, så vet jag inte ens om jag vill ha det. Det kanske är det som tynger mig. Att jag inte står där jag trodde att jag stod. Att jag har börjat inse att det finns saker som jag värderar, önskar mig och strävar emot - som jag inte trodde om mig själv. Jag vet inte om jag är så nöjd med att jag har insett att jag är ganska nöjd just nu. Jag har det jag vill ha, och behöver. Jag har ingen manisk strävan efter någonting mer - trots att det alltid har varit min "grej".

Jag tycker dock att det är tråkigt att vara lite ensam i det jag vill.