Är det inte meningen att det är föräldrarna som ska ta hand om sina barn? Eller är det ett i-landsproblem när föräldrarna inte har pengar att pynta in när det är dags för ungarna att flytta hemifrån, och det enda självklara är att det ska flyttas till en bostadsrätt?

Jag har i alla fall konstaterat att, nu när jag är 25, så orkar jag inte ta hand om mina föräldrar längre. Jag tycker att det börjar bli dags för mig att lägga tiden och pengarna på mig själv istället - eller de som finns där för mig på andra sätt.

När mamma äntligen får för sig att flytta från torpet och det ska säljas så har jag gjort mitt för henne. Så snart pappa har fått arslet ur och tömt förråden så har jag gjort mer än det jag behöver. Det känns som att jag har betalat av för att jag fick komma till världen. Tack, och hej!

Usch, så bittert det låter. Men jag har faktiskt inte tid eller lust att avrapportera min tillvaro till mamma fyra gånger i veckan. Och jag har inte lust att sitta hemma i Sverige hela sommaren, bara för att min far har sett till att jag inte har råd att åka utomlands. Var faen är rättvisan?!? Finns karma, eller är det bara någonting som är påhittat för att få människor att ställa upp och leva i hoppet om att det ska komma tillbaka en dag?

Nej, den dagen jag får en egen familj så ska jag i alla fall se till att inte bli en belastning för mina barn. Jag vill kunna vara den där som mina barn och barnbarn kan komma till på helgerna och bara tycka att det är fantastiskt att bli bortskämd hos - inte den som man gärna undviker för att allting kommer med krav och gentjänster. Och jag tror, och hoppas, att bara insikten om detta kommer att göra att jag inte ens riskerar att hamna där.