Igår när jag gick hem från stationen hemma i Uppsala så blev jag gråtfärdig!

Jag blir så less på alla kids som leker med smällare, snart en vecka efter nyår. En av smällarna/fyrverkerierna pep upp precis från andra sidan vägen, och smällde med en blixt ganska precis ovanför mig och Britta. Och för alla de som någon gång har varit i närheten av en hund tänker att det är nog inte så kul för hunden, det där med fyrverkerier. Och nej, det är det inte. Det här resulterade i att Britta blev hel-nipprig och jag tänkte då genast att hon fungerar (som en häst) så att hon blir tryggare av att gå i koppel. Men icke. Det resulterade snarare i att jag fick mina händer sönderryckta av en stissig hund.

Till slut, samtidigt som jag pratar i telefon med bror, så lessnar jag och är en dålig matte. Jag släpper Britta lös igen med orden att hon kan springa iväg, spring och kom aldrig tillbaka om det ska vara på det viset. Självklart så springer inte Britta iväg (vilket jag är ganska tacksam över idag) utan tassar runt mig på ett för mig alldeles för långt avstånd. Efter en stund så inser jag att jag är ganska töntig så jag försöker koppla henne igen. Men det gick inte bättre den här gången... I jämnhöjd vid Gränby Ishall så vill jag bara sätta mig i en snödriva och börja gråta. Att dra på lipen var inte långt borta - kan jag erkänna.

Fan för fyrverkerier! Jävla skitungar, rent ut sagt. Jag var också en sådan jävla skitunge en gång i tiden - men då var det tamejfaen lagligt att smälla smällare.