Igår slog det mig. Och det slog mig ganska hårt.

Jag insåg situationen jag har satt mig i. Hur illa det faktiskt kan gå. Men oavsett hur jag vänder och vrider på det, så kan jag inte riktigt förmå mig att fatta beslutet som innebär att jag kliver av isen som jag just nu är ute på. Den ser tunn ut, men jag vet inte riktigt än.

C är ganska bra ibland (eller, egentligen typ alltid) just för att hon är brutalt ärlig. Hon ser på situationer utifrån, utan att blanda in känslor, även om hon kan förstå dem. Hon ursäktar ingenting, och försöker inte bortförklara. Men hon förstår, accepterar och respekterar.

Och det var som hon sa - att det är värre om det är just for fun. Är det på riktigt så är det så mycket mer okej. Men jag vet ju inte vilket av dem det är, än. Och jag önskar att jag kunde få så mycket mer tid till att ta reda på det - men det börjar bli svårt. Det börjar näst intill göra ont. Tankarna går dit jag gärna låter dem gå, men vet att jag egentligen inte borde.

Fan!