Lite vidarespinn på vad Lie har skrivit om:

Precis som Lie skriver så tror jag också att det finns två typer av otrohet; den fysiska och den mentala.

Fysiska
Ett one night stand, eller en casual engångshändelse bara för att lusten faller på. Det har ingenting med att man tycker att den andra personen verkar intressant att prata med, utan det är bara pang på - wham bam thank you, ma'm.
Par som är ifrån varandra på grund av t.ex. studier utomlands i ett halvår kanske någonstans att "tillåta" otrohet. Jag kan någonstans förstå att lång tid ifrån varandra kan bli komplicerat, för att vi som varelser behöver fysisk närhet för att fungera. Jag kan förstå konceptet att "om någonting händer, så händer det - och så länge det inte handlar om att känslorna för sin partner har förändrats så är det inget man behöver prata om" men (och här är det ett stort MEN) om man bestämmer sig för att då vara otrogen så är det också någonting som man inte berättar för sin partner. För att det handlar ENDAST om den fysiska kontakten. Ingenting annat.
Här faller typen KK in (för de som är singlar). Man pratar inte, man ligger bara. Man är inte ens intresserad av att lära känna personen.

Jag personligen skulle nog ha svårt för att fortsätta en relation om jag var den som valde att vara med någon annan när jag, eller min partner, är borta - trots att det kan handla om en längre tid. Det är kanske bättre att "pausa" (typ göra slut tillfälligt) och sen se om det fortfarande finns känslor kvar och återuppta relationen när båda parterna är tillbaka på samma ort.

Mentala
Jag tror att den här otrohetstypen är den "värsta". För att här handlar det ju faktiskt om att dela sitt inre med någon som inte är ens partner. Vi har våra vänner för att kunna prata av oss och dela en del av våra liv tillsammans med. Och vi har en partner där vi delar en del av livet, sängen och intima stunder. Någonting där mittemellan är knas. Att vara otrogen med någon, där man dessutom är "vänner" efter sexxet är nog det värsta jag skulle kunna bli utsatt för. Jag skulle känna mig otroligt snuvad när det kommer fram. För att det lär det göra - förr eller senare. Sannolikheten att man avbryter allting och går vidare åt varsitt håll i tid är ytterst liten (tror jag).

Jag har typ varit "den andra kvinnan" när det gäller den mentala otrohetstypen. Det tog mig två år innan jag insåg att det inte var bra - för någon av de tre inblandade parterna. Vi hade aldrig sex - antagligen någon form av respekt av hans faktiska förhållande, även om jag ändå har mer eller mindre struntat i flickvännen - med ursäkten att det faktiskt inte är min ensak. Men jag förstod, vilket han ännu inte har insett, att jag var en dröm, en fantasi. Jag var ett luftslott som han kunde rymma till när han kände sig ensam. I hans ögon så är jag perfekt - och jag kommer aldrig att kunna riva sönder den illusionen - för att vi kommer aldrig att komma så långt. Och att vara den andra kvinnan leder sällan till att man blir den första (och knappast den enda). Jag är nog inte ens så säker på att jag skulle vilja ha en relation med någon som har varit otrogen - vilket man säkert vet...

Jag vet inte om det går att döma någon av parterna i någon av situationerna. Vi är alla ansvariga för våra handlingar, och så länge vi kan stå för det vi gör - go ahead. Men jag tror att man ska ta sig en ordentlig funderare på om det är värt det. Om man är den andra kvinnan så kommer man alltid att komma i andra hand, känns det som att det är respektfullt?

Jag har bestämt mig för att om jag någonsin hamnar i en liknande situation (igen) så kommer jag att ställa ett ultimatum - och tvinga mig själv att leva efter det. Om han älskar mig så får han lämna det han har - är det äkta kärlek så händer det, och jag kan vänta tills allting är utrett. Jag är värd mer än att komma i andra hand, och behöva smyga med mina handlingar, och kanske till och med behöva ljuga för folk i min omgivning.

Nu kanske hemlighållandet skapar en del av spänningen (för att gå in på den delen, som delvis också är aktuell för mig) men jag tror att det är otroligt viktigt att man rannsakar förhållandet och tar reda på vad som egentligen är grunden i det. Är det bara hemlighållandet? Då kanske man kan träffa någon som är singel och ligga jäkligt lågt med det... Är det personen i fråga? Nja, då kanske man får ta och fundera på hur man ska reda ut det. Man kan ju faktiskt ta en fika utan att vara otrogen, och vänta tills man är säker.

Jag vet i alla fall att jag hellre blir dumpad för att min partner har slutat älska mig, än att bli dumpad för att han älskar någon annan. Och när min partner är otrogen - har han inte slutat älska mig lite då?

Och vems fel är otroheten? Går det att skylla på någon specifik person, egentligen? Är det Killen (som vi antar nu) som är otrogen mot sin flickvän som är det största svinet? Killen som saknar någon som han kan hålla om, dela sina innersta tankar med, ha sex med och bara vara sig själv med. Killen som har försökt att lappa ihop sitt trasiga förhållande, försökt att få sin flickvän att finnas där - funnits där själv men blir bara bortknuffad. Eller är det den andra kvinnan som gör fel? Hon som är medveten om att det är någon som blir sårad. Hon som kan titta sig själv i spegeln och känna sig perfekt bara för att Killen väljer att ha sina djupa stunder med henne och inte med Flickvännen. Eller är det kanske till och med Flickvännens fel? Flickvännen som inte finns där för sin Kille, som inte ger honom det HAN behöver. För att man är ju faktiskt två i en relation. Och det handlar om att ge och ta. Killen kanske ger och ger, är det då så konstigt om han vill ha någonting tillbaka någon gång?